Metoder för att påvisa eventuellt alkoholintag

Här kommer ytterligare ett inlägg på temat analysmetoder vid drog- eller alkoholbruk. Fortsätter med en kort beskrivning över de vanligaste analysmetoderna för att påvisa eventuellt alkoholbruk.

Utandningsluft eller blod

Koncentrationen av alkohol i blodet samvarierar med koncentrationen i utandningsluften, något som alltså kan mätas genom utandningsprov. Alkoholpromille kan också mätas direkt i blodet genom blodprov.

Etylglukuronid och etylsulfat

Koncentrationen av alkohol i blodet minskar snabbt efter intaget är avslutat. För att få ett längre tidsintervall där man kan påvisa alkohol kan man istället mäta alkoholens metaboliter, t.ex. etylglukuronid (EtG) och etylsulfat (EtS) i urin. Dessa metaboliter kan mätas i 2-4 dygn efter intag, något beroende på hur stor konsumtionen varit.

Carbodeficient transferrin (CDT)

Högt alkoholintag över längre tid kan leda till minskad bindning av kolhydrater till proteinet transferrin, något som kan mätas via blodprov. CDT är ett indirekt mått på alkoholintag och även andra faktorer kan påverka CDT-värdet. CDT kan vara en viktig första indikator på ett eventuellt alkoholberoende, t.ex. vid testning inom primärvården.

ASAT/ALAT

Förhållandet mellan enzymen ASAT och ALAT (i blodprov) kan vara en indirekt biokemisk indikator på alkoholmissbruk, och eventuella leverskador som följd av detta.

PEth

Fosfatidyletanol (PEth) är ett samlingsnamn för så kallade fosfolipider som bildas i närvaro av etanol, en halt som sedan kan mätas i blodprov. Mätningen av PEth kan påvisa alkoholintag i upp till flera veckor. En nackdel med PEth-analyser är att halten PEth i blodprovet av och till kan stiga efter provtagning.

(Källa: Rusmiddelavhengighet, Lærebok for helse- og sosialfag, Terje Simonsen, 2016; http://www.foretagshalsor.se/sites/default/files/fsf/Utbildning/lakartidningen.pdf)

 

Metoder för att påvisa eventuellt drogintag (blod, urin, saliv, hår)

Här kommer ett inlägg som är något opp-topic. Icke desto mindre dyker frågeställningar runt analysmetoder för att påvisa eventuell drogpåverkan ofta upp som tema när det gäller behandling och utredning vid missbruk/beroende. T.ex. är detta ofta ett kriterium för att få genomföra en ADHD-utredning. Här kommer en kort uppsummering av några viktiga poänger.

Blod

Koncentrationen av en viss substans i blodet avsepglar koncentrationen av den samma substansen i hjärnan när blodprovet tas. Blodprov kan alltså tas t.ex. när man önskar att klargöra huruvida en individ är påverkad av ett narkotiskt preparat ”här och nu”. Koncentrationen i blodet sjunker i takt med att substansen eliminieras via lever och i urinen. Om koncentrationen stiger är detta således en indikation på om individen intagit ytterligare doser av substansen i fråga. Eventuell drogpåverkan syns under ett kortare tidsintervall i blod än i urin. Nackdelar med blodprov kan handla om att det inte alltid är praktiskt att ta blodprov (t.ex. med tanke på eventuell smitta). Att ta blodprov kräver viss grunläggande medicinsk kompetens. En fördel med blodprov kan vara att de inte låter sig manipuleras särskilt lätt.

Urin

Eftersom narkotika eller alkohol bryts ner och förflyttas ur kroppen via blod och sedan urin, kan urinprov ge en god indikation på om en sådan substans intagits. Faktorer som påverkar den totala koncentrationen av substansen handlar om mängden intagen substans och mängden intagen vätska. Således speglar koncentrationen av substansen i urinen inte den koncentration som finns/funnits i hjärnan (där fungerar blodprov som en mer precis metod). Fördelar med urinprov kan vara att att det är förhållandevis lätt att genomföra, inte kräver någon speciell kompetens, samt att substanserna lagras i urinet över en längre tid än i blod. Nackdelarna är att det är förhålladevis lätt att manipulera (t.ex. genom att spä ut urinet med vatten, att använda en annan individs urin eller att använda ett tidigare nedfryst urinprov eller att tillsätta vissa kemikalier).

Saliv

Substanser som förflyttar sig via blodet kommer också i kontakt med saliv. Olika substanser distribuerar sig i olika hög grad över i saliv. Halten av en viss substans som intagits oralt är som högst direkt efter intag och speglar inte koncentrationen i hjärnan vid den samma tidspunkten (varför man inte kan säkert fastslå i vilken grad individen är påverkad ”här och nu”). Tidsintervallet för hur länge en substans kan påvisas i saliv är kortare än när det gäller urin. Fördelar med salivprov är att det är lätt att genomföra (t.ex. av trafikpolis) samt att det är svårt att manipulera. Salivprov används per i dag sällan vid regelbunden testning.

Hår

Substanser som förflyttar sig via blodet distribueras också till håret. Håranalys vid drog- eller alkoholbruk används dock relativt sällan. Fördelar med håranalys är att det kan påvisa intag över lång tid och också indikera när dessa intag skett. En nackdel är att det per dags dato finns många osäkerhetsmoment när det gäller ”träffsäkerheten” i håranalys.

(Källa: Rusmiddelavhengighet, Lærebok for helse- og sosialfag, Terje Simonsen, 2016)

Om sekundär traumatisering

Jag har tidigare skrivit en del om risken för utbrändhet bland behandlare inom missbruk- och beroendevården. Du kan läsa mer på temat här: https://mpsykologi.wordpress.com/2014/08/26/tecken-pa-burnout-hos-psykoterapeuten/; och här: https://mpsykologi.wordpress.com/2015/08/19/mer-om-risken-for-utbrandhet-hos-terapeuten-2/

Terapeuter och andra behandlare är ofta måna om sina klienter/patienter och prövar att uppmuntra självomhändertagande beteenden. Att överföra dessa råd till det egna livet är ofta inte lika självklart. Om bristen på självomhändertagande blir allt för omfattande riskerar det att medföra utbrändhet, d.v.s. att misslyckas, slitas ut eller utmattas på grund av höga krav på energi, styrka och resurser. Jag tänkte här nyansera resonemanget genom att beskriva ännu en kritisk faktor som kan leda till utbrändhet bland terapeuter – nämligen så kallad sekundär traumatisering. Sekundär traumatisering kan uppstå hos behandlare som ofta kommer i kontakt med traumatiserade individer i sitt dagliga arbete.

Både utbrändhet och sekundär traumatisering kan leda till depression, sömnstörningar, mindre socialt engagemang och sämre fysisk hälsa. Sekundär traumatisering kan definieras som en stressreaktion som uppstår på grund av att empatiskt leva sig in i en annan persons traumatiska upplevelser. Tecken på sekundär traumatisering kan vara

  • ofrivilliga ”återupplevelser” i form av minnen eller drömmar
  • undvikande av tankar, känslor eller situationer som påminner om den traumatiska upplevelsen
  • kroppslig ”alarmaberedskap”, d.v.s. en kroppslig anspänning som medför t.ex. sömnstörning, koncentrationssvårigheter, hypervigilans, lättskrämdhet.

Om dessa reaktioner pågår under längre än en månads tid  är detta ett tecken på att individen behöver hjälp, stöd eller behandling för att komma vidare. För att minimiera risken för att utveckla denna form av stress är det viktigt med:

  • handledning
  • psykosocialt stöd i privatlivet
  • använda sig av ”debriefing” med en kollega efter särskilt krävande samtal
  • se över klientlistan och begränsa antalet klienter med PTSD.
  • fokusera på styrkorna/resurser hos klienten.
  • utveckla kreativa och /eller sociala intressen
  • få tillräckligt med vila och avkoppling.

(Källa: http://eric.ed.gov/?id=EJ617576)

Missbruk av khat

Bladväxten khat innehåller den centralastimulerande substansen katinon och är narkotikaklassad i Sverige. Bruk av khat är dock legalt i många afrikanska länder, t.ex. i Etiopien där bruket av khat är så pass omfattande att cirka 25% av unga individer någon gång använt det, och cirka 8% under den senaste månaden. På senare år har användande av khat spridit sig till Europa och USA, vilket ganska nyligen medfört narkotikaklassificering i många västländer.

Khat intas genom att tugga på växtens blad. Effekten påminner om amfetminets, d.v.s. ger en dosrelaterad dopaminerg effekt. Ett intag (tuggande) av växten kan pågå i flera timmar per gång. Effekten stiger då långsamt och når en peak efter cirka 2 timmar.

Khat är troligtvist beroendeframkallande, men visar inte samma potens som andra centralstimulerande droger eller som vid direkt intag av katninon (inkluderat syntentisk sådan). Toleransutvecklingen sker sällan då mängden khat som intas via tuggande begränsar mängden katinon. Abstinenser förekommer men är ofta milda och kan handla om mardrömmar, nedstämdhet, hypotension och yrsel (drowsiness). Tvångsmässighet runt att införskaffa khat och ”säkra” tillgången har också rapporterats. Dessa fynd indikerar att khatmissbruk sannolikt kan diagnostiseras på samma sätt som när det gäller andra droger.

(Källa: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/27061394)

”Data/TV-spelsberoende” – hur vuxna kan reglera barn/ungdomars spelbeteende

Här kommer ett inlägg som möjligen är något off-topic. Som nämnts tidigare är TV/data-spelsberoende inget som diagnostiseras inom hälso- och sjukvården per idag. Det råder en debatt runt huruvida det bör diagnostiseras och vilka för- och nackdelar en eventuell diagnos kan medföra. Mer om detta här: https://mpsykologi.wordpress.com/2015/06/12/beroende-av-onlinespelgaming-pavag-att-bli-en-psykiatrisk-diagnos/

Hur kan föräldrar hantera och reglera spelbeteende hos sina barn/ungdomar? Kontakten mellan ungdom och vuxen kan fort bli ”infekterad” när det gäller diskussionen runt spelande. De spel som finns på marknaden idag har genomgått en lång ”evolution” när det gäller underhållningsvärde. Att spelandet är så underhållande gör det svårt att reglera. Viktigt är att vuxna till viss mån sätter sig in i spelen och vad de handlar om. Detta underlättar för gränssättningen runt spelbeteenden, då detta i så fall kan göras med en grad av förståelse och intresse. Konflikter uppstår oftare när förldrar gränssätter ungdomen utifrån ilska eller rädsla.

Den norske psykologspecialisten Gaute Godager säger i en intervju med NRK att data/TV-spel kan liknas vid godsaker. Läxor och skolarbete kan liknas vid grovt bröd, TV som pizza och ”gaming” som godis. Ju yngre barnen är desto större grad av reglering kan behövas. Viktigt är att ha tydliga, förutsägbara regler runt spelandet som också vilar på vissa värderingar, te.x. betydelsen av fysisk aktivitet och gemenskap. En annan regel kan vara att inte tillåta spelande innan läxorna är gjorda. Det är viktigt att regler som dessa etableras tidigt och gärna i en period av ett gott samarbetsklimat mellan barn och vuxen.

Det kan vara värt att notera att spelandet innebär en slags tillfällig ”transport” bort från vardagslivet. För vissa kan detta innebära en ”flykt” från oro och svårigheter som dyker upp. En risk finns för att vuxna ger just spelandet ”skulden” för att att ungdomen inte klarar att prestera som t.ex. andra i samma ålder.

(Källa: http://www.nrk.no/livsstil/_-sett-grenser-med-kjaerlighet_-ikke-med-sinne-1.12546746)

Missbruk av Lyrica (Pregabalin)

Lyrica (Pregabalin) är ett relativt nylanserat läkemedel mot generaliserad ångest (GAD), neuropatisk smärta och epilepsi. Pregabalin binder selektivt till kalciumkanaler i det centrala nervsystemet vilket leder till minskad utsöndring av flera excitatoriska (stimulerande)neurotransmittorer, vilket man tror ger den smärstillande och ångestdämpande effekten. Precis som som för bensodiazepiner är den ångestdämpande effekten snabb efter intag. Vad säger forskningen om risken för missbruk och beroende av Lyrica?

Utifrån fallstudier har man konstaterat att beroendesymptom i form av abstinenser kan uppstå vid utsättning. Detta kan handla om svettningar, oro, högt blodtryck, tremor och ”sug” efter Lyrica. Även toleransutveckling kan ske över tid. Det har rapporterats om missbruk av höga doser Lyrica, t.ex. genom snortning och att detta ibland kan ge en euforisk effekt. De högsta doserna som man dokumenterat låg mellan 300-4200 mg/dag. Ännu finns liten dokumentation över hur Lyrica samverkar med andra droger i kombination. Man vet dock att Lyrica kan potentiera (förstärka) effekten av alkohol, smärtstillande av opioidtyp (Oxikodon) och bensodiazepiner (Lorazepam/Temesta).

Precis som för vid andra former av missbruk har man sett att psykiatriska tillstånd eller sjukdomar ökar risken för missbruk av Lyrica. Här kan även tidigare trauma vara en riskfaktor. Tidigare missbruk av alkohol eller droger är en annan riskfaktor.

Sammantaget har man dock konstaterat att missbrukspotentialet för Lyrica är begränsad. Även om vissa fallstudier visar på en potentiell missbruksrisk har tidigare, omfattande kontrollerade studier tillbakvisat detta på gruppnivå.

(Källa: Pregabalin abuse and the risks associated for patientes with a previous history of substance misuse, Sweeet, 2013; Pregabalin may cause dependence even if it is not abused, Sugandiran & Bramness, 2014; http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=16778)