Tobaksrökning ”inkörsport” till tyngre droger?

Många av oss som växte upp under 80- och 90-talet kommer säkert ihåg ”Våga-dagen” under högstadiet, d.v.s. en informationsdag med grupparbeten och undervisning med utgångspunkt i nolltolerans gentemot droger och våld. ”Våga” var baserad på det amerikanska ”DARE”-programmet som utvecklades i Los Angeles under tidiga 80-talet, med syfte att motverka drogmissbruk och gängkriminalitet. En annan kampanj som blev uppmärksammad under samma period var Nancy Reagans ”Just say no”.

Jag minns att Våga-dagen fungerade som en form av skrämselpropaganda. Det är väl minst sagt tveksamt hur effektivt ett sådant upplägg är när det gäller att motverka missbruk och beroende. Kanske kan det också vara så att effekten blir paradoxal, d.v.s. att det skapar mer nyfikenhet och ”fokus” runt narktoika? De som blir skrämda av informationen kanske inte heller var i riskzonen för att utveckla missbruk? Något som blev nämnt under Våga-dagen var att det bara räcker med några få gångers rökning av cannabis för att sedan vara helt fast i ett beroende. Har också för mig att cannabis blev beskrivet som en ”inkörsport” till tyngre droger.

Ny forskning från Sahlgrenska akadmin visar att tobaksrökning kan fungera som en inkörsport till andra droger. Studien som är baserad på nikotinabstinenta råttor visar att dessa blev betydligt mer orädda och benägna att ta större risker, jämfört med sina tobaksfria jämlikar. Studien pågick under sju månader och effekten verkade bara bli starkare med tiden. Råttorna fick nikotin under tre veckor efter uppstart av studien. Effekten verkar vara relaterad till signalsubstansen GABA i hjärnan som har en generellt dämpande verkan på nervsystemet. Bland de råttor som exponerats för nikotin såg man en minskad effekt av GABA. Detta skulle också kunna medföra att centralstimulerande droger således får en starkare effekt på dessa individer, också efter att indviden slutat använda nikotin.

(Källa: http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/rokning-kan-ge-okat-riskbeteende)

Beroende som en så kallad ”disorder attractor”

Missbruk, beroende, depression och ångest utvecklas ofta genom upprepning av ett visst destruktivt mönster. En sådan upprepning fördjupar och stärker vissa nervbanor i hjärnan där synapser ”fyrar av” på ett allt mer förutsägbart och synkroniserat mönster. Hjärnan och nervystemet blir då allt mer tillvänjt dessa ”vanemässiga” mönster, medan andra alternativa, i lägre grad unyttjade synapser blir svagare. Detta gäller speciellt för nervbanor i främre delen av hjärnan som har en förhållandevis hög grad av plasticitet. Dessa neurala ”mönster” är självförstärkande och ju oftare dessa synapser ”fyrar av”, desto mer sannolikt att de kommer fyra av oftare i framtiden. På detta viset skapas egna ”feedback-loopar”, som efter hand befäster sig. Tendensen till att system skapar sådana ”feedback-loopar” kan ses på många olika hålla, d.v.s. detta är en princip för systemteori generellt, vare sig det gäller ett familjesystem eller ett hela ekosystem. Grundprincipen handlar om att mönster utvecklar sig över tid genom interaktioner mellan systemets olika delar, och blir efter hand självförstärkande. Stabiliteten i ett sådan system kan med en vetenskaplig term kallas ”attractor”. Komplexa system, som t.ex. en familj, kan gå igenom perioder av förändring, där förändringar i olika delar av systemet påverkar andra delar fram till att nått en ny nivå av stabilitet och ”jämvikt”. Viktigt att notera är att en sådan jämvikt inte behöver vara ”sund” eller konstruktiv för en eller av och till alla individuella delar ur systemet, även om jämvikten också ger förutsägbarhet och stabilitet.

När det gäller missbruk och beroende är tendensen att allt högra bruk av narkotika eller alkohol, leder till en allt mer omfattande påverkan på nervsystemet, som medför än mer tillvänjning och därmed starkare abstinenser, känslor av skuld, skam och sårbara relationer. Detta kan medföra ännu starkare behov för att ”fly”, undgå smärta och ångest – och negativa spiralen vidmakthålls vidare. Upprepning över allt längre tid kan dock medföra så stark frustration, hjälplöshet, tomhet att dessa negativa känslor får individen att ånyo pröva att genomföra en förändring, som trotsar de väl etablerade mönstren. För andra kan det mer handla om ”trötthet” eller ”uttråkan” med de invanda mönstren som lägger grunden för förändring.

(Källa: https://aeon.co/essays/why-its-high-time-that-attitudes-to-addiction-changed)

Vad händer när vi sätter ord på känslor?

Att ”sätta ord på känslor” uppfattas ofta som något positivt. Det kan handla den ro och trygghet vi upplever i förtroliga samtal med en god vän eller partner. Men vad är det egentligen som sker i hjärnan när vi samtalar på ett sådant sätt? Forskare vid UCLA i USA har presenterat fynd som kartlägger dessa samband. Kort uppsummerat finner man att just sätta ord på känslor i ett samtal medför en aktivering i högra ventrolaterala prefrontalkortex (prefrontala cortex är ett område som generellt ”ansvarar” för bl.a. beteendestyrning och planering, d.v.s. ”högre” kognitiva processer). Denna aktivering medförde i sin tur en dämpad aktivitet i en djupt liggande struktur i hjärnan – amygdala, eller den så kallade ”känslohjärnan”. Att aktivera hjärnan på detta sätt kan ses på som en känslomässig ”broms”. Man har lyckats kartlägga detta via hjärnavildningstekniker, så kallad MRI (magnetröntgen).

(Källa: Putting Feelings Into Words, Affect Labeling Disrupts Amygdala Activity in Response to Affective Stimuli, Lieberman et al., 2007)

Tidig språkutvecklingen på avvägar – konsekvenser för missbruk och beroende

Vilken konsekvens kan störningar i utvecklingen av språkförmåga få för eventuellt senare missbruksproblematik? Nedan beskrivs några infallsvinklar.

Språkfunktionerna i hjärnan kan förläggas till vänster hemisfär (hjärnhalva), närmare bestämt till två områden som kallas för Wernickes och Brocas områden. Dessa delar av hjärnan ”ansvarar” för språkförståelse respektive talförmåga. Människans språkliga förmåga hör till bland de evolutionärt yngsta funktionerna i hjärnan och är också något unikt mänskligt. Genom förmågan till abstrakt språk skapas möjligheten till så kallad symbolisering (mer om detta här: https://mpsykologi.wordpress.com/2013/09/18/bristande-formaga-till-symbolisering-och-missbruk/). Vår språkliga förmåga lägger grunden för både abstrakt och komplex kommunikation men också tänkande och ”tankenätverk”.

Vår språkliga förmåga aktiveras redan under fosterstadiet. Man har funnit att barn redan i fosterstadiet visar sensitivitet just för moderns röst. Kort efter förlossning visar barnet att de föredrar moderns röst framför andras. Barnet kan också tidigt koordinera sina rörelser efter språkliga ljud. Tidigt under det första levnadsåret finns en genetisk predisponering för att lära in språkliga fonem (språkljud). Dessa integrerar hos barnet även tidigare under fosterstadiet. Efter hand utvecklas inlärningen av språk via oartikulerande ljud och icke-verbal kommunikation med närstående. När barnet kommit upp i 3-4-årsåldern kan de börja tala högt för sig själv och t.ex. upprepa regler som närstående lärt barnet. Dessa ”förmaningar” kan senare integrerar hos barnet som ”inre tal”, i 5-6-årsåldern. Det ”inre talet” fungerar som ett redskap för självreglering.

Hos barn som utsätts för omsorgssvikt, t.ex. otrygga nära relationer under de första levnadsåren, kan ibland störningar ses i den språkliga utvecklingen. Konsekvenser kan då innebära bristande förmåga till självreglering, t.ex. hejdande av impulser. Barnet kan i dessa fall visa en förmåga till förståelse för förmaningar men visa svårigheter i att omsätta detta i konkret beteende. Just omsättningen av en språklig ”regel” till beteenden är något som kräver stimulans i interaktion med närstående andra, för att skapa nödvändiga nervbanor till relevanta områden i höger hjärnhemsfär.

Missbruk är som bekant ett fenomen som inte sällan förs vidare genom generationer. Just omsorgssvikt och otrygg anknytning i tidiga nära relationer kan innebära bristande språklig stimulering. I sin tur kan detta innebära sårbarhet och ökad risk för svårigheter med självreglering, t.ex. genom impulsivt oreflekterat beteende.

(Källa: Neuroaffektiv utvecklingspsykologi, Hart, 2008)

Missbruk, långvarig stress och obalans i det autonoma nervsystemet

Ett tungt missbruk kan på sikt innebära allvarliga följdverkningar som t.ex. överdoser, abstinenser, störd dygnsrytm, dålig nutrition, fysisk och psykisk sjukdom och social isolering. Sammantaget innebär livsstilen som drog- eller alkoholberoende en hög grad av stress för individen som ”organism”. Vad innebär detta rent biopsykologiskt?

Fysiologiskt leder stress till att kroppens ”alarmssystem” aktiveras, oavsett om stressen utlöses av rent fysiska eller psykologiska ”hot” i omvärlden. Detta innebär att den sympatiska delen av det autonoma (icke-viljestyrda) nervystemet stimuleras. Hjärnan har en central funktion i att reglera detta, t.ex. genom frisättning av stresshormonet kortisol som i sin tur påverkar funktioner som ämnesomsättning, immunförsvar och cirkulation. Även nordrenalin frisätts vilket i sin tur aktiverar adrenalinutsöndring i binjuremärgen. I detta läge höjs blodtryck och hjärtfrekvens. Här ställer kroppen alltså in sig på fysisk aktivetet (kamp/flykt – något som dock ofta uteblir i och med det stillasittande samhälle vi utvecklat). En lagom dos sympatiska aktivering är nödvändig för att ge vardaglig stimulans, ökad uppmärksamhet och aktivitet. På sikt kan dock långvarig stress, t.ex. i form av missbruksproblematik, innebära en obalans i nervsystemet med följder som magsår, hjärt-kärlsjukdomar, depression eller nedsatt immunförsvar.

Det är den parasympatiska delen av det autonoma nervsystemet som bidrar till en balansering i det autonoma nervsystemet. Vid en utvecklad missbruksproblematik är denna funktion inte sällan störd, eller utlöst på ”artficiell” väg genom dämpande droger som bensodiazepiner. Parasympatisk aktivering innebär lugn, återhämtning, uppbyggnad och vila och är som mest betydande under sömn. Forskning visar att vi kan hjälpa det parasympatiska systemet på traven genom t.ex. mild fysisk aktivering, givet att livssituationen i övrigt är tillräckligt ”avstressad”. Jämvikten (homeostatsen) i det autnoma nervystemet uppnås snabbare om individen återämtar sig ”aktivt” med en lagom dos fysisk aktivering, jämfört med t.ex. stillasittande. Här kan t.ex. en lugn på en halvtimma promenad få en sådan effekt. På sikt kan mer regelbunden, fysisk träning/motion innebära en ökad förmåga för individen att bemästra  sympatiska påslag i nervsystemet, t.ex. genom bättre blodtrycksregulering. Fysisk aktivering har också betydelse för hjärnans plasticitet och tillväxt. T.ex. har man sett att av stress nedsatta kognitiva funktioner (t.ex. minnesproblem) kan återhämta sig genom reglebunden, efter individen anspassad fysisk aktivitet. Fysisk aktivitet på recept skrivs ut i allt högre grad och kan ha betydelse i behandlingen av depression, i form av så kallad beteendeaktivering. Vid behandling av missbruksproblematik på institution har ofta fysisk aktivitet och träning en given plats.

Sammanfattningsvis: en stressfylld livsstil som drog- och eller alkoholberoende kan på sikt leda till biologiska rubbningar utöver själva substansens verkningar, som i sin tur leder till försämrad fysisk och psykisk hälsa. Genom bl.a. fysisk aktivitet kan de potentiellt skadliga effekterna av ett långvarigt påslaget sympatisk nervsystem mildras och på sikt motverkas.

(Källa: Exercise and autonomic function, Goldsmith, Bloomfield & Rosenwinkel, 2000; Fysisk aktivitet bra mot stressrelaterad psykisk sjuklighet, Glise, 2011)

Stephen Porges och den polyvagala teorin

Stephen Porges är en amerikansk professor i biologisk psykologi som lanserat en modell över nervsystemets uppbyggnad och evolutionära bakgrund, den polyvagala teorin (poly=flera, vagal=vagusnerv/kranialnerv). Enligt Porges bär vi på tre grundläggande system för interagera med omgivningen, med olika evolutionär ålder.

Det äldsta systemet är enligt Porges det autonoma parasympatiska nervsystemet, d.v.s. ofrivilliga meknismer som leder till bl.a. minskad ämnesomsättning, lägre hjärtfrekvens, lägre blodtryck o.s.v. Enligt Porges utvecklades det parasympatiska responserna som en reaktion på hot, d.v.s. förmågan hos enkla organismer av att ”spela död”.

Utifrån evolutionen av nervsystemet uppkom efter hand mer avancerande mekanismer, bl.a. de sympatiska, autonoma responserna. Här handlar det om klassiska kamp-flykt-reaktioner, d.v.s. ökad aktivering, hjärtfrekvens, stresshormon, höjt blodtryck o.s.v.

Den yngsta delen av nervystemet handlar om den viljemässiga styrningen av nervystemet. Dessa funktioner har varit evolutionärt viktiga för att anpassa individens beteenden till ett visst socialt sammahang. Dessa beteenden utvecklas tidigt under de första levnadsåren och är till stor del kopplat till föräldernas förmåga till intoning med barnet. Det är genom barnets interaktion med föräldern som barnet efter hand lär sig reglera inre spänningstillstånd. Ett konkret exempel är lek mellan barn och vuxen som ofta kan handla om att bygga upp en viss nivå av ”arousal”, för att sedan på ett tryggt vis avleda denna (t.ex. titt-ut lekar, eller att bli kastad upp i luften o.s.v.). En sådan trygg interaktion leder till en tilltagande förmåga att flexibelt hantera (härbärgera) ökad arousal, d.v.s. sympatisk aktivering i nervsystemet. I en trygg anknytning mellan barn och vuxen finns en grogrund för kreativitet, lärande och utveckling. Om otrygghet istället råder blir barnet mer upptagen av vaksamhet, undandragande och uppvarvning. På så vis hämmas barnets förmåga till att viljemässigt styra och hantera känslomässiga reaktioner.

Förmågan att styra nervystemet är också länkad till funktioner som vokalisering och ansiktsuttryck. När individen känner sig trygg finns en spontan, otvungen aktivitet i dessa funktioner medan i mer stressfyllda, hotande situationer blir aktiviteten mer ansträngd och/eller ofrivillig.

Hos individer som haft otrygga, instabila, nära relationer under uppväxten finns ofta en bristande förmåga till att hantera och härbärgera emotionella reaktioner. När den viljemässiga kontrollen att styra nervystemet fallerar träder istället mer primitiva, autonoma reaktioner. Här kan det handla om grundläggande parasympatiska reaktioner som att svimma eller dissociera (avskärmande från omvärlden) eller sympatiska reaktioner – d.v.s. mer av utagerande kamp-flykt-beteenden (där också en överaktivering i amygdala/det limbiska systemet sker). Dessa reaktioner kan ofta ses hos t.ex. individer med svåra personlighetsstörningar eller hos kraftigt utagerande barn. Missbruksproblematik, som ju förekommer frekvent vid personlighetsstörning, kan ses som ett försök till emotionell självreglering i frånvaro av andra strategier.

(Källa: The role of social engagement in attachment and bonding. A phylogenetic perspective, Porges, 2005)

”Den tredelade hjärnan” – en grundläggande neuropsykologisk modell

Den amerikanska neurologen Paul MacLean utarbetade mellan åren 1949-90 en så kallad tredelad modell över hjärnan (”the triune brain”). Enligt modellen kan hjärnan delas upp i tre olika delar som representerar olika stadier, ”språng”, i hjärnans evolution (en process som tagit miljoner år). De olika nivåerna i hjärnan representerar olika funktioner i hjärnan där högre funktioner handlar om viljestyrda, språkliga processer medan de lägre är mer basala, omedvetna funktioner (t.ex. andning, biologiska rytmer, hjärtfrekvens o.s.v.). ”Äldre” mer basala nivåer i hjärnan inkorporeras och skapar sedan grunden för högre, mer utvecklade processer. Detta innebär att hjärnan blir anpassningsbar men också sårbar för störningar utifrån. De tre olika delarna av hjärnan representerar också olika former av ”mentalisering”, mer om detta begrepp i tidigare blogginlägg.

Här kommer en kort, förenklad beskrivning av de olika delarna av hjärnan:

1) Reptilhjärnan: lokaliserat till hjärnans djupaste liggande strukturer runt hjärnstammen. Funktionerna här handlar bl.a. om motorik, basala biologiska rytmer, reflexer och ”drifter”.

2) Äldre däggdjurshjärnan: hit hör det limbiska systemet (något MacLean ”identifierande” 1952), d.v.s. centralt belägna strukturer i hjärnan som ansvarar för känslomässiga reaktioner och minne.

3) Yngre däggdjurshjärnan: neokortex eller hjärnbarken. Denna yngsta del av hjärnan lägger grunden för högre kognitiva processer som tänkande, problemlösning och språkliga processer. Även de så kallade exekutiva funktionerna kan kopplas hit, d.v.s förmågan att planera, styra impulser och tänka långsiktigt.

De högre funktionerna i hjärnan är beroende av fungerande lägre funktioner, men sambandet gäller inte för det omvända.

Vad är relevansen för missbruk- och beroendeproblematik? Lite förenklat kan sägas att olika svårighetsgrad i missbruk/beroende kan länkas till olika ”störningar” i de olika delarna av hjärnan. Tex. är de djupaste, äldsta delarna av hjärnan känsliga för påverkan redan under fosterstadiet. Här kan stark stress och intag av droger/alkohol hos modern bidra till att utvecklingen störs vilket i sin tur kan öka risken för t.ex. ADHD. När hjärnan sedan utvecklas vidare under den tidiga barndomen finns fortsatt en känslighet för trauma och stress. En otrygg uppväxtmiljö kan då öka risken för personlighetsstörning, d.v.s. bland annat svåra känslomässiga problem. Som nämnts tidigare innebär både ADHD och personlighetsstörning ökad risk för missbruksproblematik. Psykoterapi vid missbruk kan ses som ett språkligt projekt som syftar till att hitta mål och planer för bryta negativa, självdestruktiva spiraler, något som engagerar mer ”yngre” delar av hjärnan.

(Källa: The scientific contributions of Paul D. MacLean (1913-2007), Newman & Harris, 2009)