Missbrukarpersonligheten (VII)

Individer med beroendeproblematik hävdar inte sällan en frihet och ”rätt” till att använda drogen i fråga. Detta kan beskrivas som en frihet i ta egna, individuella val (oftast egna impulser och önskningar), utan att styras utifrån. Enligt 12-stegsrörelsen förstärker ”missbrukarpersonligheten” en slags illusion om individuell autonomi som på sikt försvårar möjligheten att ta ett egenansvar. Detta medför enligt modellen också en bristande självrespekt.

”Illusionen” om frihet omfattar vidare en önskan om att själv kunna styra sitt känsloliv. Detta kan handla om att själv styra och framkalla känslor av t.ex. ilska, sorg, eller konfrontation av rädslor. Dessa känslor och reaktioner blir delvis ”kemiska” i bemärkelsen påverkade av en intagen substans. I förlängningen kan beroendets skuggsidor gör sig gällande i form av abstinenser, sug och en negativ inre dialog. Just en skampräglad och bestraffande inre dialog verkar vara utmärkande för ”missbrukarpersonligheten”.

Individer med en utvecklad missbrukarpersonlighet känneteckas, som nämnts, av en tendens till externalisering och förnekelse, d.v.s. försvarsmekanismer som innebär ansvarsfrånskrivelse. Här uppstår lätt en negativ spiral av en känsla av att stå utan handlingsalternativ, och vara fullkomligt ”låst” utan andra alternativ än missbruk. Inidividen kan i ett stådan läge känna sig ”liten” och sårbar. Bakom en sådana upplevelser kan också finnas en känsla av skam. Att våga dela och få spegling kring detta kan innebära förändring och utveckling vidare.

(Källa: Tolv steg för emotionell läkning. Från rädsla till kärlek. Johansson, 2010)

Annonser

Missbrukarpersonligheten (VI)

Teorin om missbrukarpersonligheten (alt. beroendepersonlighet) fungerar som en ”ryggrad” inom 12-stegsbehandling (v.g. se tidigare blogginlägg). Missbrukarpersonligheten kan beskrivas som ett slags ”falskt själv” som utvecklas i takt med ett missbruk. Via missbrukarpersonligheten fjärmas individen från sunda relationer till andra, baserade på ”tvåvägskommunikation” – givande och tagande. I förlängningen får individen minskad kontakt med sitt känsloliv, som konsekvens.

I slutstadiet av en missbrukarkarriär börjar behoven för en mer sund kontakt till andra göra sig allt mer gällande. Detta kan innebära en vändpunkt där missbrukarpersonlighetens grepp avtar, givet att individen uppsöker mer mänsklig kontakt. Om individen vidare lyckas kommunicera sina behov på ett ärligt sätt kan tillfrisknandet fortgå. Ärligheten skapar tillit och trygghet och ersätter ”missbrukarrelationer” baserade på kamp, rädsla och tagande. Gemenskapen i självhjälpsgrupperna är betydelsefull i detta läget. I förlängningen kan känslan av gemenskapen utvidgas till att omfatta allt fler.

När individen lyckas skapa mer ärliga, sunda relationer förstärks självaktningen. I detta utvecklas även förmågan att ta ansvar, både för sig själv och andra, d.v.s. visa respekt, kunna ge stöd och visa tolerans.

Dagens samhälle lämpar sig väl som grogrund för en missbrukarpersonlighet. Normer kopplade till höga egenkrav, kontroll, perfektion, ytliga relationer samt fokus på materiell framgång visar på detta. Skam är ofta en av baksidorna för ett sådan självcentrerat fokus. Bakom känslor av skam finns ofta en grundföreställning om att inte duga, att behöva förändra sig själv för att passa in.

(Källa: Tolv steg för emotionell läkning. Från rädsla till kärlek, Johansson, 2010)

Missbrukarpersonligheten (V)

Begreppet ”missbrukarpersonlighet” (alt. beroendepersonlighet) används som tidigare nämts inom 12-stegsrörelsen för att beskriva och skapa förståelse kring hur ett beroende uppstår. Man gör en tolkande beskrivning av denna process, d.v.s. att man försöker man fånga själva upplevelsen av att utveckla ett långvarigt missbruk.

Nakken beskriver i sin Jaget och Missbrukaren bakgrundsfaktorer till missbruk- och beroende och hur detta ibland kan förläggas till tidig familjedynamik. Här diskuterar Nakken den så kallade ”skambaserade familjen”. Med detta avses en familjedynamik där inget är gott nog, där idealen är höga – ofta perfektionistiska, och hur det parallellt med detta finns en tystnad inför känslolivet. Roten till en sådan tystnad kan kopplas till känslor av skam. Med detta menas skam inför sårbarhet, att visa känslor och att visa sig som ”svag”. För individen som växer upp i en sådan dynamik kan detta innebära känslor av att vara ”dålig”, svag och liten. I förlängningen kan barnet även ta på sig ett slags ansvar inför att bibehålla tystnaden, en livsstil som handlar om att dölja känslor av skam och otillräcklighet. Kulturkrockar kan uppstå i mötet med andra mer friska familjer, där man är mer öppen för att prata om känslolivet.

En sådan familjedynamik kan anlägga en grund för en ”missbrukarpersonlighet” där ruset blir en ”lösning” till ett mer levande sätt att vara på. Ruset kan på så sätt bli en ”genväg” till kontakt med känslolivet.

(Källa: Craig Nakken, Jaget och Missbrukaren)

Missbrukarpersonligheten (IV)

Några fler intressanta poänger ur Craig Nakkens Jaget och Missbrukaren:

– Ofta kan det hos missbrukaren uppstå en slags kampsituation mellan en mer frisk sida i personligheten och den del som växer fram i takt med beroendet (”missbrukarpersonligheten”). Man menar här att denna kamp inte kan vinnas utan att lösningen ligger i att ”ge upp”, kapitulera inför den maktlöshet man har inför beroendet. Man menar att människan i existentiell bemärkelse är just maktlös och att missbruket representerar en slags illusion om kontroll över livets svårigheter.

– Missbruket representerar en återgång till en ”egen värld” präglad av lögner, ansvarsfrånskrivelse och ritualiserat beteende. I samma takt klipps banden till mer sunda relationer runt personen. I detta finns en slags självupptagenhet då man får svårare att inse hur andra personer runt om såras av denna utveckling. Personer runt om kan också bli föremål för projicerad skuld och ilska.

– Missbruksbeteenden är ofta ritualiserat, något som kan skänka tröst, trygghet och förutsägbarhet. Ritualen blir också det som ger en sinnesförändring, något man fäster allt större tillit till. Beteenden tenderar att bli allt mer extremt, gränser överskrids på så sätt, och den egna självrespekten minskar. I vissa fall kan detta leda till ökad självmordsrisk.

– Anhöriga kan prova att gå samman för att bemöta missbrukaren i en ”intervention” där man gemensamt uttrycker sin frustration och oro över situationen, på ett respektfullt och strukturerat sätt.

Missbrukarpersonligheten forts (III)

Som tidigare nämnts är uvecklingen av en ”missbrukarpersonlighet” (alt. beroendepersonlighet) kopplat till hur vi relaterar till andra människor. Som också nämnts fungerar teorin om missbrukarpersonligheten som ett ramverk för förståelse av uppkomsten av ett missbruk, inom 12-stegsrörelsen (AA/NA).

Man menar här att missbruket kan signalera ett budskap om att ”jag behöver inte andra människor”, en upplevelse av oberoende av sociala kontakter. Det kan också finnas budskap i form av ”jag behöver inte möta livet/världens problem” eller ”upplevelser är viktigare än kontakten til andra människor”. I förlängningen leder uppfattningarna till att alkohol/drogen prioriteras framför relationer. För närstående upplevs detta ofta egocentriskt varför en ond spiral av ökad distans från båda parter sätts igång.

För en person med en utpräglad missbrukarpersonlighet förväxlas ofta social närhet med intensitet. Det vill säga att själva delandet av en rusupplevelse, som har en speciell intensitet, förväxlas med ett faktiskt möte med en annan person. I själva verket är utbytet via en rusupplevelse begränsat, då själva ruset sätter gränser för detta. Förväxlingen mellan interpersonlig närhet och intenstitet kan bidra till att missbruket vidmakthålls. Troligen orkar individen inte se den ensamhet som tilltar allt eftersom att ”missbrukarpersonligheten” stärks.

(Källa, Nakken, Jaget och Missbrukaren)

Missbrukarpersonligheten forts

Inom 12-stegsbehandling fungerar begreppet ”missbrukarpersonligheten” (alt. beroendepersonlighet) som en förklaringsmodell för utvecklingen av ett beroende. Teorin bakom ”missbrukarpersonligheten” beskriver hur ett beroende vidmakthålls och även hur det kan brytas.

Det kan noteras att det inte finns någon empirisk forskning bekom begreppet. Det finns emellertid ett gott vetenskapligt stöd för att 12-stegsmodellen generellt har en god terapeutisk effekt. Socialstyrelsen rekommenderar idag sådan behandling.

En grundtanke bakom begreppet är att människan har en grundläggande tendens till att försöka maximera positiva upplevelser och minimera de negativa. I en ”psykologisk vardag” kan positiva och negativa upplevelser och känslor komma och gå, till synes utom vår kontroll. När en positiv upplevelse lämnar oss kan vi uppleva vemod eller sorg kring detta. Missbruk kan generellt ses som ett sätt att manipulera dessa upplevelser, att dämpa naturligt negativa upplevelser och förstärka de positiva. Detta är något som fungerar på kort sikt men som för med sig flera negativa följdverkningar efter hand.

Missbruk kan alltså ses som en flykt från något (t.ex. en negativ känsla eller tomhetsupplevelse) via en sinnesförändring (t.ex. avslappning, spänning, kontroll eller mening). På sikt innebär denna psykologiska ”lösning” på känslomässiga problem att allt större tillit fästs till ett yttre objekt – drogen, istället för till andra människor.

Hur vi mår psykiskt är tätt förnknippat med hur våra nära relationer ser ut. Det är i nära relationer som vi får möjlighet till tröst och stöd. En drog kan bli ”lättare” att lita på än andra människor, inför vilka känslorna kan vara mer mångtydiga och delade. I en sund relation till en annan person finns i ett givande och tagande medan ”missbruksrelationen” mer syftar till ett tagande.

En väg vidare kan vara att i psykoterapi försöka medvetandegöra dessa processer. Inom AA/NA-rörelsen gör man främst detta via gruppterapi och via mentorskap.

(Källa, Nakken, Jaget och Missbrukaren, http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/8933/2007-102-1_20071021_rev.pdf)

Missbrukarpersonligheten

Inom 12-stegsmetodiken talar man ofta om missbrukarpersonligheten (alt. beroendepersonlighet), d.v.s. en del av personligheten som växer fram i takt med att ett missbruk eller beroende uppstår. Konsekvensen av missbrukarpersonligheten blir att beroendet förstärks ytterligare.

Enligt teorin inom 12-stegsmodellen sker missbrukarpersonlighetens framväxt på bekostnad av relationer till medmänniskor. Det känslomässiga engagemanget knyts i stället allt mer till missbruket. I och med detta förändras också världsbilden för individen, där känslor kopplade till missbruket får allt större betydelse. Detta kan handla om att dämpa besvärande abstinenser eller fly svåra känslor som ångest, skam eller skuld via missbruket. Man menar att individen på detta vis förlorar allt mer av förankringen i vardagslivet och blir mer ”rotlös” i sin livsstil. Det som tidigare gav livet mening kan då förblekna i jämförelse med missbruket. Personen själv kan uppleva det hela som att vara ”på drift”, i ett ”sökande”. I detta finns också en förnekelse av den ”vuxna” världen, där man förväntas kunna ta ansvar för sina val och handlingar.

Två försvarsmekanismer stärker missbrukarpersonligheten: förnekelse och externalisering, d.v.s. ett förskjutande av ansvar från sig själv på omvärlden. På grund av dessa uppfattas missbruket av individen själv som utlöst av yttre omständigheter. Detta gör det i förlängningen svårare att bryta den negativa spiralen.

Missbruk kan enligt denna teori sägas representera en slags illusion om kontroll över känslolivet. När ett beroende upppstår förändras personligheten i takt med detta. Konsekvenser av detta kan vara en allt större likgiltighet inför relationer och livets övriga svårigheter.

I länken nedan finns ytterligare blogginlägg om missbrukarpersonligheten:

https://mpsykologi.wordpress.com/category/missbrukarpersonligheten/

(Källa: Nakken, Jaget och Missbrukaren)