Metylfenidat (Concerta, Medikinet, Equasym, Ritalin) och mani vid bipolär sjukdom

I en färsk svensk studie undersöker man risken för att utveckla mani vid medicinering med metylfenidat bland individer diagnostiserade med bipolär sjukdom. Man antar att cirka 20% av individer med bipolär sjukdom också uppfyller kriterer för ADHD. Både ADHD och bipolär sjukdom ökar, som tidigare nämnts, risken för missbruksproblem markant.

Studien baserades på nationella register över individer diagnostiserede med bipolär sjukdom. Data från 2307 vuxna individer analyserades. Alla hade provat någon form av behandling med metylfenidat mellan åren 2006-2014. Halvparten stod utöver metylfenidat också på stämningsstabiliserande medicin.

Resultaten visade att indivder som enbart medicinerade med metylfenidat visade på en signifikant ökad risk för att utveckla mani inom tre månader efter påbörjad medicinering. Individer som också medicinerade med stämningsstabiliserande visade emellertid på en minskad risk för en manisk episod. Resultaten visar på vikten av att nogsamt utreda en möjlig ADHD, och i och med detta också undersöka vilka andra psykiatriska tillstånd som existerar samtidigt.

(Källa: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/27690517)

Annonser

ADHD och ”mentaliseringssvikt”, expressed emotion o.s.v. (II)

Inlägget är en fortsättning på foregående bloggpost.

Som nämnts är det individuella uttrycket av ADHD hos barn och ungdomar starkt påverkat av de nära relationer barnet har runt sig. Att föräldrar visar på en hög grad av så kallad ”expressed emotion” (en vetenskaplig term som betecknar ett dysfunktionellt bemötande hos familjemedlemmar runt individer med psykiatrisk problematik) har visat sig kunna öka risken för utagerande beteenden hos barnet (trotssyndrom), och även stressnivåer uppmätt genom graden av kortisolutsöndring. Graden av ”expressed emotion” kan mätas genom vissa frågeformulär och intervjuer. En hög grad ”expressed emotion” innebär bl.a. fientlighet, emotionell överinvolvering, kritik och intolerans hos de närstående. Familjemedlemmarna själva kan emellertid uppleva att de ”hjälper” individen genom en sådan attityd. Vidare har man sett att när barn/ungdomar som responderar väl på metylfenidat, blir också graden av ”expressed emotion” hos föräldrar dämpad.

Andra föräldrarfaktorer som kan förvärra symptomtrycket vid en ADHD är:

  • brist på kontinuitet i uppfostringsstil, t.ex. beroende på att mor och far har olika ”strategier” runt detta.
  • ångest och tendens till överbeskyddande hos modern.
  • otrygg anknytning. Som nämnts tidigare är det inom ramen för en trygg anknytning som barnet lär sig benämna olika mentala skeenden (”mental states”, känslomässiga behov o.s.v.), något som lägger grunden för egen mentaliseringsförmåga, så kallad ”theory of mind” och empati. ADHD i sig självt medför vissa socialkognitiva begränsningar, t.ex. när det gäller förmågan att läsa av ansiktssutryck, prosodi (”satsmelodi”) och att flexibelt ta andra individers perspektiv.

Behandling för ADHD behöver sannolikt adressera teman som uppfostringsstil och anknytning i högre grad än i dag. Bilden är komplex och även psykosociala faktorer har stor betydelse, något som tyvärr riskerar att komma i skymundan. Det är föräldrarnas förmåga att själva reflektera runt barnet, barnets emotionella behov och sig själv i relation till barnet, som lägger grunden för barnets senare förmåga att reglera sig självt emotionellt.

(Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Expressed_emotion;  http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26388816)

 

ADHD och ”mentaliseringssvikt”

ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning bestående i ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Gruppen individer med ADHD är väldigt heterogen, d.v.s. där finns en stor spridning när det gäller symptom och funktionsnivå. Förutom problem med kärnsymptomen vid ADHD har dessa individer svårt att fungera i vardagen, på flera viktiga områden samtidigt, t.ex. när det gäller jobb/skola och det övriga sociala livet. Man är inte helt på det klara med vad som orsakar ADHD, men neurobiologiska orsaker brukar räknas som avgörande. Bilden kompliceras emellertid av att våra geners uttryck i hög grad är relaterat till den specifika miljö dessa gener ”interagerar med”, något så kallade longitudinella studier (forskningsstudier som följer individer under många år) kunnat visa.

En viktig faktor för hur ADHD kan uttryckas hos barn och unga är föräldrarnas uppfostringsstil (”parenting style”). Inte minst djurstudier har under det senaste tio åren tydligt kunnat visa vilken avgörande effekt kontakten mellan mor och avkomma har, för avkommans senare utveckling. Här handlar det generellt om graden av följsamhet mellan de behov som signaleras hos avkomman och moderns (oftast) förmåga att svara på dessa. Detta ställer en del krav på kognitiv förmåga när det gäller flexibel uppmärksamhet, arbetsminne och planeringsförmåga hos modern. En nära ”intonad” kontakt mellan mor och barn lägger också grunden för mentaliseringsförmågan hos barnet, d.v.s. barnets förmåga att läsa av sina egna behov, omgivningen, andras behov och det komplexa samspelet där emellan. En sådan förståelse medför i förlängningen förmågor som affektregulering, impulskontroll och självmonitorering. Det är alltså nödvändigt för föräldrar att ha en viss kognitiv reflektionsförmåga kring sina egna och barnets emotionella behov, för en utveckling av empati och mentalisering hos barnet.

Man har kunnat visa på en del samband när det gäller olika ”uppfostringsstilar” och hur ADHD uttrycks hos barn. Föräldarnas uppfostringsstil kan vara avgörande för symptomtrycket barnet/ungdomen med ADHD, och hur många psykiatriska ”tilläggssymptom” som uppstår (t.ex. depression). En överbeskyddande stil hos föräldarna har kunnat relateras till högre nivåer av ångest, depression, uppförandestörning, antisocialt beteende o.s.v., hos barnet/ungdomen med ADHD. Föräldar som istället har en varmare och mer ”kärleksfull” uppfostringsstil hade barn med ADHD som istället visade på lägre ångest och minskat omfång av uppförandestörning eller antisocialt beteende.

Inlägget forstätter i nästa bloggpost.

(Källa: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26388816)

ADHD och emotionellt instabil personlighetsstörning – diagnostiska likheter

En individs personlighet utgörs av de känslor, tankar och beteendemönster som anses vara typiska för individen, hens livsstil och sätt att förhålla sig till sig själv och andra. I grova drag delar diagnosen personlighetsstörning några viktiga likheter med ADHD (diagnoserna kan också förekomma samtidigt). Det finns en rad varianter av personlighetsstörning och jag har här valt att fokusera på just emotionellt instabil personlighetstörning, som är en av de mer frekvent förekommande personlighetstörningarna inom psykiatrin.

Några överlappande symptom kan då handla om:

  • tidig symptomdebut
  • svårigheter att reglera känslolivet
  • svårigheter att förhålla sig till det sociala livet
  • känslomässig ”explosivitet”, impulsivitet och utagerande beteende

Viktiga skillnader kan istället handla om (vid emotionellt instabil personlighetsstörning):

  • självskadebeteende och suicidalitet
  • tomhetsupplevelser
  • osäkerhet beträffande identitet och självbild
  • stressutlöst paranoditet (misstänksamhet i nära relationer)
  • svängningar i relationer baserade på ömsom idealsering, ömsom nedvärdering.

För dig som önskar att läsa mer på temat personlighetsstörning finns flera tidigare inlägg på bloggen, bl.a. här: https://mpsykologi.wordpress.com/2013/07/31/personlighetsstorning-vad-ar-det/

 

ADHD och autismspektrumtillstånd – diagnostiska likheter

Jag fortsätter här på genomgången av olika psykiatriska diagnoser som har likheter med ADHD. Turen har kommit till autismspektrumtillstånd som främst inbegriper autism och Aspegers syndrom. I den relativt nyutgivna diagnosmanualen DSM V läggs alltså också Aspergers syndrom till denna kategori.

Till likheterna mellan ADHD och autismspektrumtillstånd (som också kan förekomma samtidigt) hör:

  • tidig debut (innan 3-6 år) som påverkar barnets förmåga till bl.a. social interaktion och kommunikation.
  • i vissa fall överaktivitet och impulsivitet.

Till skillnaderna hör istället:

  • rigiditet och ”tvångsmässighet” där individer med autismspektrum tillstånd kan framstå som mer ”excentriska” i sitt beteende (t.ex. att saker måste utföras i en viss följd, behov för tydliga rutiner o.s.v.).
  • avsevärda svårigheter med social kommunikation hos individer med autismspektrumstörning.
  • motoriska svårigheter vid autismspektrumtillstånd.
  • nedsatt förmåga till bibehållen uppmärksamhet anses inte typiskt för autismspektrumtillstånd.

ADHD och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) – diagnostiska likheter

I genomgången av diagnostiska likheter mellan ADHD och andra psykiatriska diagnoser har turen nu kommit till posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Jag har skrivit diagnosen PTSD flera gånger tidigare på bloggen, bl.a. med dessa vinklingar:

Några centrala, överlappande symptom mellan ADHD och PTSD är:

  • koncentrationssvårigheter
  • irritabilitet/brist på tålamod
  • sömnsvårigheter
  • det faktum att barn som varit utsatta för övergrepp oftare har ADHD än andra barn.

Vad som emellertid är mer typiskt vid PTSD är:

  • så kallad hypervigilans, d.v.s. en ångestfull vaksamhet, rädsla och att vara ”på vakt”.
  • att PSTD är ett ångestsyndrom, d.v.s. en anspändhet i nervsystemet utlöst av ett specifikt trauma. Detta kan också medföra ”försvarsreaktioner” som dissociation och att fysiskt undgå situationer som kan påminna om traumat.

Mer typiskt vid ADHD är istället att symptomen intensifieras i situationer som är ”tråkiga”, d.v.s. ostimulerande. Det hela kompliceras dock av att det finns en högre förekomst av ångesttillstånd bland gruppen ADHD-individer än övriga.

(Källa: https://www.sciencedaily.com/releases/2014/05/140506074719.htm)

ADHD och ångestsyndrom – diagnostiska likheter

Här kommer ännu ett inlägg på temat psykiatrisk diagnoser som kan likna ADHD. När det gäller ångestsyndrom kan dessa uppstå i en rad former t.ex. fobier,tvång, PTSD eller panikångest. Här finns en del överlappande symptom med ADHD i form av:

  • störd uppmärksamhet.
  • rastlöshet och inre oro.
  • eventuellt tidig debut under barndomen.

Här finns dock en del viktiga skillnader som kan separera ut en ”genuin” ADHD, t.ex.:

  • ångest ofta uppkommer i avgränsade ”anfall” utslösta av specifika stressorer (t.ex. öppna platser vid ”torgskräck”).
  • vid ADHD förstärks eller uppkommer symptom vid brist på stressorer, d.v.s. när miljön är ”tråkig”, långsam och ostimulerande.
  • vid ADHD uppkommer symptom när det ställs krav på koncentration och fokuserad uppmärksamhet, speciellt om det handlar om områden som individen själv inte är intresserad av.
  • vid ADHD existerar impulsiviteten, avledbarheten och bristen på uppmärksamheten också utan ”ångestpåslag”.