Mowrers två-faktorteori

Orval Hobart Mowrer var en amerikansk psykolog och forskare med särskilt intresse för beteendeterpi. Privat upplevde Mowrer flera psykiska påfrestningar i form av depressioner, relationsproblem och senare också psykos, och var inte nöjd med den psykoanalytiska behandling han själv mottog, något som fick honom att söka sig till beteendeterapi men också integrativa terapiformer.

I slutet av 40-talet lanserade Mowrer två-faktorteorin. Modellen kombinerar principer ur klassisk och operant betingning och kan på detta sätt förklara hur t.ex. lukter, ljud och platser som individer på något sätt associerar med tidigare trauman (eller droger/alkohol) skapar ångestreaktioner (alternativt alkohol/drogsug). Klassisk betingning är en form av inlärning som leder till automatiserade reaktioner som utlöses av vissa specifika stimuli. Operant betingning beskrev Mowrer istället som ”lösningsfokuserad” inlärning, d.v.s. inlärning som uppstår när individen upplever ”önskvärda” effekter av ett visst handlingsmönster. För Mowrer är det operant betingning som är den huvudsakliga mekanismen bakom uppkomsten av vanor och ovanor, t.ex. missbruk.

När det gäller klassisk betingning fungerar en traumatisk upplevelse som ett obetingat stimuli (OS) som leder till en obetingad rädsloreaktion (OR), en reaktion som sedan generaliseras till fler och fler situationer, d.v.s. blir en betingad respons (BR) som utlöses av allt fler betingade stimuli (BS) som tidigare inte associerades med rädsla. För barn som upplever omsorgssvikt (OS) kan interpersonlig närhet komma att associeras med en smärtsam upplevelse av att bli övergiven eller avvisad (OR), något som senare kan komma att betingas till framtida relationer (BS) som är i färd med att fördjupas. För att undgå denna smärta (BR) kan individen utveckla ”lösningar”, ofta i form av undvikande för att undgå denna smärta.

Den andra faktorn i Mowrers teori är just operant betning, d.v.s. den positiva eller negativa förstärkning individen upplever på ”lösningar” som ovan. När ångesten sjunker som konsekvens av undvikande resulterar detta i en förstärkning av den aktuella lösningsstrategin, d.v.s. det blir mer sannolikt att individen kommer använda samma strategi på nytt. Undvikandestrategin leder också till en starkare koppling mellan den betingade ångestreaktionen och de stimuli som blivit betingade, då dessa via undvikandebeteenden kopplas ihop om och om igen. Detta leder i sin tur till än mer undvikande vilket vidmakthåller den negativa spiralen. Exempelvis kan en individ som undgår närhet över allt längre tid uppleva en allt starkare, automatiserad koppling mellan upplevelser av interpersonlig närhet och ångest. Undvikandestragin kan också föranleda kognitiva konsekvenser, d.v.s. grundläggande förväntningar om att individen alltid kommer övergivas i relationer.

(Källa: http://psycnet.apa.org/record/2008-13167-007)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s