Om utbrändhet

Förekomsten av utbrändhet bland individer som arbetar inom människovårdande yrken ökar globalt. När en organisation fungerar suboptimalt uppstår ofta ett ”blame-game” där ledning och arbetstagare pekar på varandra och där båda grupper pekar på  brister i det övergripande systemet (brist på resurser etc.), utan att en förändring kommer till stånd.

Två klassiska experiment från djurpsykologins värld illustrerar centrala mekanismer bakom fenomenet utbrändhet.

Resultaten ur det första experimentet publicerades 1958 i Scientific American. Forskaren bakom studien var Joseph Brady. I experimentet spändes två rhesusapor fast två stolar och fick sedan smärtsamma elektriska stötar med ett intervall på 20 sekunder. Den ena apan kunde avvärja stöten för både sig själv och den andra apan genom att trycka på en spak. Den andra apan kunde inte påverka förekomsten av stötar. Datan indikerade att apan som kunde avstyra stöten visade på högre stressrelaterade symptom (magsår). Dessa resultat kunde emellertid inte replikeras i efterföljande studier på apor och andra djur. Flera hundra replikationer av exprimentet visade istället att djuret som inte kunde påverka förekomsten av stötar visade på större grad av stress. En massiv studie från 60-talets Storbrittanien visade på ett generellt samband mellan grad av kontroll och frånvaro av stress hos arbetstagare.

Implikationen av dessa fynd är att det inte nödvändigtvis är arbetsbelastningen som sådan som leder till stress och utbrändhet utan snarare samspelet mellan belastning och arbetstagarens upplevda kontroll över arbetssituationen. Idag är det emellertid trendigt att uppmuntra till strategier hos individen för att minska stress och utbrändhet (mindfulness, promenader, träning, självhävdande beteende o.s.v.). Sådana ”strategier” kan i förlängningen implicera att individen själv inte i tillräckligt hög grad kunnat hantera stressen på arbetsplatsen, om stressen fortfarande finns där över tid. Resultatet är en så kallad dubbelbindning. Individen lastas alltså för att inte i tillräckligt hög grad kunnat kontrollera den frånvaro av kontroll som individen i initialt inte kunnat påverka.

Det andra klassiska djurexperimentet utfördes av psykologen Martin Seligman, 1967. I experimentet försattes hundar i en situation där de inte hade möjlighet att påverka förekomsten av smärtsamma stimuli. Efter hand uppstod ett tillstånd som Seligman kom att kalla för ”inlärd hjälplöshet”. Hundarna gav till sist upp försöken att fly eller undkomma smärtan. Istället rörde sig inte hundarna utan förblev passiva trots smärtan. För att lyftas ur det hjälplösa tillståndet behövde hundarna få hjälp att ånyo ”träna upp” förmågan att ta sig ur situationen, när de fick möjligheten att fly situationen.

Experimentet pekar på något allmängiltigt också hos människor, d.v.s. att långvarig stress kan medföra passivitet och behov för stöd och hjälp utifrån för att hantera eller ta sig ur den destruktiva situationen.

(Källa: https://www.psychotherapynetworker.org/magazine/article/36/burnout-reconsidered)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s