Att skapa distinktioner – en gemensam nämnare inom psykoterapi

Oavsett vilken specifik metod terapeuten använder baserar sig psykoterapi på språket som kommunikationskanal. Kommunikationen sker på två nivåer, där den icke-verbala nivån är minst lika viktig som den direkt verbala. Av och till kan också det kroppsliga- och verbala språket förmedla motsatta eller motstridiga budskap, vilket kan skapa en viss förvirring eller ”spänning” i kommunikationen som helhet. Kroppsspråket kan ofta säga mer om individen än vad individen själv är medveten om, och kanske också mer än vad hen önskar kommunicera. Patientens kommunikationsform (kropps- och verbalt språk och graden av kongrunens däremellan) har något att förmedla om just vem denna individ är. Terapeuten bör vara uppmärksam på den icke-verbala, emotionella kommunikationen, inte minst för att undgå att helt ”slukas upp” av den och eventuellt missa det patienten faktiskt uttrycker i ord.

I kommunikationen mellan terapeut och patient sker ofta en inledande problemformulering, d.v.s. oavsett metod försöker man ringa in vad som kan vara teman att tala om i terapin. Exempelvis kan detta vara alkoholmissbruk, självkänsla, problem i nära relationer o.s.v. Ofta, men inte alltid, har individen som söker terapi tydliga formuleringar om vad det är som inte fungerar. Denna del av terapin kan vara kritisk för terapin som helhet och hur de första samtalen utvecklar sig kan ibland vara tongivande för arbetet som kommer.

I språket finns en struktur där ord (eller icke-verbalt uttryck) är knutna till föreställningar, och vilken föreställning ordet är knutet till är i individ- och samhällsspecifikt. Dessa ord eller uttryck existerar i vårt medvetande i en struktur där det inte finns en ”direkt”, given koppling mellan ord och föreställning, utan subjektivt/kulturellt betingade definitioner av dem. Exempelvis kan uttrycket ”skolgymnastik” ge väldigt olika associationer för olika individer. Samtidigt råder en generell konsensus kring betydelsen av olika ord och gester. Vidare definierar vi ord och uttryck utifrån vad de inte avser, d.v.s. ord och uttryck kan definieras på grund av dess skillnad gentemot andra uttryck. Här uppstår distinktioner i språket, d.v.s. att olika ord tillåter oss att separera ut vad vi avser från vad vi inte avser. Just själva mekanismen av att skapa distinktioner fungerar som en generell, språklig funktion inom psykoterapi.

När individen söker att formulera vad det är som gör hen t.ex. deprimerad, kan detta vara väldigt individuellt. Vissa individer känner en tomhet (d.v.s. frånvaro av inre ”liv”), med andra besväras av tungsinne (frånvaro av glädje) eller hopplöshet (frånvaro av ”mening”). Begrepp som dessa indikerar också att patienten tidigare upplevt just inre liv, glädje och mening, (man kan inte, ”inte” uppleva något man aldrig upplevt) men att hen av olika orsaker inte kan fokusera på dem. Terapeutens roll handlar här om att skapa dialog kring vad specifikt patienten önskar för sig själv och framtiden, d.v.s. att gå från en problem- till en lösningkontext. När terapeuten väl har hjälpt individen att skapa dessa distinktioner kan alltså ett ”mål” formuleras och också möjligheten att gradera i vilken grad individen närmar sig detta under terapins gång. Det blir då i dialogen som ”skillnaden som utgör skillnaden” kan träda fram, när individen i terapi kontrasterar sitt tidigare tillstånd med sitt nuvarande.

(Källa: http://potentialnotpathology.com/2017/09/05/creating-distinctions-in-psychotherapy/)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s