Hur motivera för behandling av missbruk/beroende?

Individer som befinner sig i fasen ”pre-kontemplation” (se förra blogginlägget) är ofta motvilliga till behandling. De kan vara svåra att nå för personal inom behandlingsapparaten då de sällan själva upplever sig ha ett problem. Även om dessa individer på någon nivå erkänner att missbruket är bortom den egna kontrollen, behöver inte detta per automatik medföra att hen önskar göra något med det hela. Hur kan vårdpersonal och andra berörda förhålla sig till dessa individer? Här kommer några reflektioner i punktform:

  • försök att finna ett meningsfullt tema i samtalet som får individen engagerad. Här handlar det om att få individen att uppleva samtalet som givande – d.v.s. att individen upplever att samtalet blir värt den tid och energi som det kan krävas för att fortsätta i behandlingen. För vissa räcker det dock långt med att bli bemött med ett icke-dömande och empatiskt lyssande. Målsättningen i detta skede handlar om att bygga relation och allians.
  • vissa individer har upplevt påtryckningar från andra – t.ex. från familjemedlemmar eller arbetsgivare, och har således inte sökt behandling helt av egen fri vilja. Det kan vara viktigt att påminna sig om att detta också kan medföra att den första intervjusituationen kan kännas påträngande och obehaglig. I dessa lägen är det ofta smart att göra samtalet något mindre formellt. Om det är helt uppenbart att individen inte önskar att befinna sig i situationen är detta speciellt viktigt att tidigt fånga upp och benämna i samtalet. Man kan då fråga individen på vilket sätt man kan vara behjälplig. Här kan behandlaren med fördel använda sig av någon teknik (t.ex. ABC-modellen) för att analysera andra problem som t.ex. depression, ångest eller ekonomisk stress. Ett annant alternativ kan vara att använda någon form för avspänningsteknik, t.ex. mindfulness. Detta kan i bästa fall bidra med en ”aha-upplevelse” kring att sådana tekniker effektivt kan dämpa oro/ångest/depressivitet.
  • diskutera vad patienten önskar av framtiden och kring vad som kan ge mening. Genom att styra fokus mot detta kan man som behandlare undgå att hamna i en fastlåst argumentation runt vikten av att sluta missbruka.
  • i ett framgångsrikt första samtal kan individer som befinner sig i pre-kontemplation faktiskt börja erkänna för sig själva att de har ett problem, och också uppleva ett gryende hopp om att det finns behandlingsmetoder som kan hjälpa individen vidare.

(Källa: http://link.springer.com/article/10.1023/A:1007874820119)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s