Faktorer som bidrar till starkare terapeutisk allians (II)

Inlägget är en fortsättning på foregående bloggpost.

Styrkan i den terapeutiska alliansen baserar sig på i vilken utsträckning man lyckas skapa en dyad (”tvåfaldighet”) där man samarbetar utifrån en målsättning med en metod som både patient och terapeut upplever som meningsfull. För att skapa positiva förväntningar behöver terapeuten lägga fram en behandlingsrational (problemanalys och lösningsförslag) som framstår som trovärdig, relevant och begriplig för både patient och terapeut. Om den terapeutiska alliansen är stark forsätter patienten att arbeta med sig själv i terapin, även om detta ofta kan vara smärtsamt, med en tillit till att utfallet blir positivt.

Metodvalet (de ”specifika ingredienserna” i terapin) har betydelse för utfallet av terapin, men kanske inte på det sättet vi ofta tror. Det finns en uppsjö av olika terapier som alla syftar till förbättrad psykisk hälsa, t.ex. genom alternativa tankar/tolkningar i KBT, förståelse av dynamiken i nära relationer (interpersonell terapi), förståelse inför uppväxtvillkor (psykodynamisk terapi), acceptans (ACT, terapier som fokuserar på självmedkänsla), att ta andras perspektiv (mentaliseringsbaserad terapi), mindfulness (MBCT) o.s.v. En förutsättning för att patienten ska ta till sig dessa nya ”strategier” är att patienten upplever någon form av grundläggande tillit till terapeuten och behandlingsrationalen. Wampold menar att om den specifika metoden i terapin kan liknas vid ett verktyg så är individen som utför hantverket viktigare för utfallet än själva verktyget (”du spelar inte elgitarr som Van Halen bara för att du köpt Van Halens gitarr”). Istället för att evidensbasera metoden behöver vi kanske tänka mer över hur ”terapeuten kan evidensbaseras”, t.ex. genom att följa upp effekten i terapin för varje patient.

Cirka 10% av alla patienter försämras som effekt av psykoterapi och hela 25% fortsätter i terapi trots att effekt uteblir (läs mer här: https://mpsykologi.wordpress.com/2015/07/15/om-skadliga-effekter-av-psykoterapi/). Forskningen över ”common factors” visar att oavsett metod är vissa terapeuter ständigt mer effektiva än genomsnittet – och vissa ständigt sämre. Vad utmärker dessa terapeuter och vad kan vi lära av detta? Så långt har forskning visat att terapeuter som kan vara socialt flexbila i terapin, har en viss professionell ”osäkerhet” i sin roll, och  som aktivt ”övar sig”/inhämtar kunskap för att förbättra sig (så kallad deliberate practice) får bättre effekt i sin terapier.

(Källa: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4592639/)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s