Att ”lära sig lära” av negativ patientfeedback

Jag har tidigare skrivit om betydelsen av att aktivt väva in patientfeedback i psykologisk behandling vid missbruk, bl.a. för att motverka ”drop outs”. Du kan läsa mer på temat här: https://mpsykologi.wordpress.com/2015/07/13/evidensbasering-av-psykologisk-behandling-vid-missbruk-anvandning-av-feedbackverktyg-o-s-v/ och här: https://mpsykologi.wordpress.com/2014/04/04/frustrationstolerans-och-tidig-drop-out-ur-missbruksbehandling/

För att kunna skräddarsy terapin efter patienten behöver terapeuten vara öppen för negativ feedback på behandlingsupplägget. I en norsk kvalitativ studie från i år undersöker man hur terapeuter hanterar och reagerar på sådan feedback. 18 terapeuter deltog i studien som var baserad på skriftlig egenrapportering av episoder där negativ feedback uppkommit.

Ett problem som ofta uppstår i terapier är att patienten undanhåller negativ feedback. Detta kan skapa en barriär mot vidare utveckling av terapins effekt. Enligt så kallad feedbackteori är feedback som ges i  direkt anslutning till ett visst beteende, och som också medför ny och specifik information om detta beteende, det som starkast motiverar till förändring. En annan ”barriär” mot effektiv hantering av negativ feedback är terapeutens egna reaktioner på denna – vilket kan handla om skuld, skam, prestationsångest, en känsla av inkompetens eller irritation. När sådana känslomässiga reaktioner dyker upp kan de ”övermanna” terapeuten och göra det svårt att respondera på ett adekvat vis. En generell tendens bland oss människor är att undgå negativ feedback och istället söka oss till individer som ger oss positiv feedback. Detta gäller troligen också för många terapeuter som också mer eller mindre medvetet undgår negativ feedback. En tredje barriär mot effektiv hantering av feedback kan vara just själva hanteringen av den. Forskning antyder att det inte är tillräckligt att ”lyssna in” negativ feedback, utan den behöver också leda till faktiska förändringar av terapin och dess upplägg. Detta är något som kräver resurser av terapeuten när det gäller att arbeta med detta, söka ny information, öva sig, använda sig av handledning o.s.v. (så kallad deliberate practice).

I resultaten finner man flera intressanta fynd, bl.a.:

  • en svag terapeutisk relation gör det svårare för patienten att uttrycka negativ feedback
  • en risk finns att patienten ”anklagas” för utebliven effekt av terapin (”X var inte tillräckligt motiverad”), snarare än att terapeuten aktivt försöker att anpassa upplägget
  • terapeuter med en viss grad av ”professionell osäkerhet” i sin roll får ofta bättre effekt i sina terapier
  • att ”bjuda in” patienten till att gemensamt diskutera den terapeutiska relationen, metod och målsättning – på ett öppet och prestigelöst sätt, kan sannolikt stärka den terapeutiska alliansen
  • att effektivt hantera motöverföring (d.v.s. terapeutens specifika reaktioner på patienten) kan leda fram till bättre effekt av terapin
  • en trygg atmosfär kan medföra mer av ”metakommunikation” kring terapin.

(Källa: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/10503307.2016.1246768)

Annonser

2 thoughts on “Att ”lära sig lära” av negativ patientfeedback

  1. Maria Fabriani skriver:

    Hej! vad menar du när du skriver att en behandlare bör ha en viss ”professionell osäkerhet” för att uppnå bättre resultat? Kan du förklara konceptet? Tack på förhand! Tycker att din blogg är mycket intressant och har läst flera inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s