Våld som ett uttryck för mentaliseringssvikt

Jag fortsätter här på temat mentalisering och mer specifikt kring hur bristande mentaliseringsförmåga kan länkas till fysiskt utagerande och våld. Våld definieras i detta sammhang som en aggressiv, biologisk baserad reaktion på ett upplevt hot mot det psykologiska självet. Forskarna Peter Fonagy och Mary Target beskriver fyra stadier under utsatta barns uppväxt som kan öka risken för våld och utagerande. Nedan följer en kort summering:

1) Om uppväxtsituationen präglas av kritik, nedvärdering och emotionell kyla, d.v.s. en bristande ”mentaliserande miljö” begränsas följaktligen också förmågan till mentalisering hos barnet. Föräldrar har ett viktigt ansvar i att visa en intentionell hållning inför barnet, d.v.s. bemöta barnet som ett psykologiskt väsen med egna tankar, önskningar och känsloliv. Om barnet istället bemöts med avvisande eller fysiska /verbala kränkningar kan ett grundläggande upplevelse av otrygghet och rädsla etableras. Andras avsikter kan då uppfattas med misstänksamhet och det kan också upplevas som hotfullt för barnet att sätta sig in i hur hen själv uppfattas av andra, då andra upplevs ha en negativ bild av individen.

2) Aggression kan fungera som en organiserande affekt, d.v.s. att när aggressionen aktiveras kan andra affekter som t.ex. skam eller rädsla, ”avaktiveras”, samtidigt som individen blir mer inställd på att agera – verbalt eller fysiskt på aggressionen. I en otrygg miljö kan aggressionen innebära en kortsiktig ”lösning” på upplevda hot mot självet, d.v.s. ett sätt att försvara sig på.

3) Över tid kan mönstret som beskrivits ovan utveckla sig till en del av individens personlighet, d.v.s. att aggressionen allt mer tar överhanden och också ersätter andra mer adaptiva känslouttryck. I takt med att detta sker kan andra känslomässiga signaler som litenhet, passivitet, avmakt, rädsla och skam bli allt mer hotfulla för individen. Ett sätt att hantera detta kan för en del individen vara att externalisera, d.v.s. projektivt förlägga den typen av upplevelser på omgivningen för att sedan attackera den. På så vis har en negativ spiral uppstått. På grund av den psykiska ekvivalens som råder (mer om detta här: https://mpsykologi.wordpress.com/2016/08/29/om-begreppet-psykisk-ekvivalens/) kan känslor som skam och litenhet upplevas som ”sanningar”.

4) Ännu en konsekvens av den onda cirkeln som beskrivits blir en bristande förmåga att känna empati eller att kognitivt sätta sig in i hur andra individer på sitt unika sätt upplever världen. Bristande mentaliseringsförmåga ökar då också i sin tur risken för upprepade uttryck av aggression och våld.

Individer som i vuxenlivet diagnostiseras med antisocial personlighetsstörning har inte sällan blivit utsatta för trauma under uppväxten, något upprepade studier kunnat belägga (bl.a. av forskaren John Bowlby).

(Källa: Mentalisering – att leka med verkligheten, Rydén & Wallroth, 2008)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s