Reliabilitet och validitet inom psykiatrisk diagnostik (DSM-V och ICD-10)

Jag har tidigare skrivit en del om den kritik som riktats mot diagnossystemen DSM-V och ICD-10, t.ex. här: https://mpsykologi.wordpress.com/2015/03/13/det-handlar-inte-alltid-om-depression-om-psykiatrisk-diagnostik-och-missbruk/ En central del i denna kritik har handlat om påståenden om bristande validitet, d.v.s. en osäkerhet rundt huruvida en viss diagnos betecknar ett existerande tillstånd och att detta kan mätas på ett tillförlitligt sätt. Att diagnossystemen ibland har en hög grad av reliabilitet, t.ex. ger ett samstämmigt resultat vid upprepade mätningar, har inte så stor betydelse om validiten är bristfällig.

Ett exempel på detta handlar om diagnostisering av missbruk och beroende i DSM-V. Här har man frångått uppdelningen av missbruk kontra beroende och diagnostiserar istället detta på ett kontinuum. Maximalt kan en individ uppfylla 11 kriterier. 2-3 symptom ger indikation på en mild svårighetsgrad, 4-5 moderat och över 6 kriterier visar på en allvarlig svårighetsgrad. Denna diagnostisering säger ingenting om de bakomliggande mekanismerna för beroendetillståndet hos den specifika individen. Inte heller ger diagnostiseringen en direkt bild av hur behandlingen bör utformas, och runt sannolikheten för att behandlingen kommer få avsedd effekt. Detta till trots kan diagnossystemen ge en bild av att tillstånden faktiskt existerar objektivt. Här ser vi en stor skillnad i utformningen av diagnossystemen där man inom somatisk vård ofta har en direkt koppling mellan tillståndet och diagnosen – t.ex. en tumör identifierats och ger cancerdiagnos, som i sin tur beror på okontrollerad celldelning. Behandlingen blir naturligt inriktad på att stävja den bakomliggande orsaken, t.ex. via cellgifter. Resultatet kan sedan utvärderas genom kontroller och provtagning.

Ett annat exempel handlar om diagnotisering och behandling av depression. Vid medicinsk behandling med antidepressiva ges ofta förklaringen att depressionen beror på störda halter av signalsubstansen serotonin, och att den antidepressiva medicinering återställer detta. I dag vet vi bilden är mycket mer komplex än så där andra singalsubstanser också spelar in samt andra miljömässiga/psykosociala, ärftliga och hormonella faktorer. Detta till trots kan t.ex. information på bipacksedlar fortsatt basera sig på en förlegad syn på depressionstillståndet. Läkemedelsverket har för övrigt förordat att denna information uppdateras. Bland individer som diagnostiserats med depression finns en stor spridning i hur detta symptomen gestaltar sig, och kring bakomliggande orsakerna. Detta baserar sig i sin tur på den specifika sårbarhet och känslighet för stress som just denna individ bär på.

Dagens diagnossystem återspeglar ett försök att skapa kategorier och en struktur i ett mycket komplext fält. Diagnossystemen har alltså haft ett värde i att det skapat en startpunkt för forskning, utprövning av behandling och en ”evolution” av vårt synsätt på psykiatriska tillstånd.Troligen behöver behandlingen av psykiatriska tillstånd, inkluderat missbruk/beroendetillstånd bli mer individanpassad. I framtiden erbjuds individen förhoppningsvis flera olika behandlingsformer (allt från medicinering till psykologhjälp till fysisk aktivitet på recept), utfrån den specifika bild som presenteras. Även uppföljningen behöver individanpassas där mer vikt fästs vid den specifika feedback som patienten ger.

(Källa: http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=18562; Motvind fra alle kanter, Psykologtidskriftet nr. 5, 2016)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s