Om specifika interventioner och tekniker i psykoterapi

Inlägget är en fortsättning på foregående bloggpost.

Ibland missförstås forskningen runt de gemensamma faktorerna inom psykoterapi. Ett  sådant missförstånd är tesen att specifika tekniker skulle vara oviktiga för terapins utfall. Psykiatern och forskaren Jerome Frank menar att det är tydligt att vissa tekniker på gruppnivå passar speciellt vid vissa tillstånd (t.ex. exponeringsterapi vid fobier eller motiverande intervju vid missbruksproblematik). Poängen är att inte går att fastställa a priori att detta kommer fungera för den specifika individen. Frank försöker visa på betydelsen av sammanhanget – kontexten runt terapin är avgörande för huruvida de specifika metoderna får effekt. Här handlar det alltså om retoriken runt hur terapin ”säljs in”. Hur en viss teknik presenteras och impementeras blir på ett vis viktigare än själva tekniken som sådan.

Vilka argument som används för att ”marknadsföra” olika terapier har genom åren skilt sig åt. Under -90 och 2000-talet presenterades effektiviteten, mätbarheten och manualbaseringen inom KBT som sådana argument. Tyvärr föll den stora efterföljande satsningen på KBT inom psykiatri och primärvård inte särskilt väl ut (mer om detta här: http://www.scottdmiller.com/feedback-informed-treatment-fit/swedish-national-audit-office-concludes-when-all-you-have-is-cbt-mental-health-suffers/). Det hela är ett exempel på hur satsningar på psykoterapi inte klarar att leverera resultat utan hänsyn till kontexten, d.v.s. hur förankringen hos den enskilde terapeuten ser ut. Vidare verkar det som om effekten av KBT avtaagit med tiden, d.v.s. studier från de senaste åren visar på en mindre effektstorlek än för 20-30 år sedan. Troligen har detta att göra med (åter igen – kontexten) samhällets utveckling, där KBT blivit allt mer ”mainstream”, välkänd och att den initiala optimismen runt KBT försvunnit.

Ännu ett spår inom psykoterapiforskningen handlar om att hitta så kallade pan-teoretiska principer som återfinns i de flesta psykoterapiskolor. Här handlar det om alliansfokuserade tekniker (d.v.s. att bygga upp ett gott smarbetsklimat), positiva förväntningar, så kallade korrigerande upplevelser (t.ex. exponering) och motivation. Här tänker man sig att olika specifika tekniker delar vissa generella drag som alla bidrar till ungefär den samma förändringsprocessen. Det hela blir dock beroende av terapeutens förmåga att finstämt och lyhört använda sig av dessa tekniker inom ramen för en god relation, t.ex. via väl använd ”timing”. Här spelar också terapeutens tilltro och engagemang för just hens metodologi en viktig roll.

Till sist – utvecklingen av nya terapiformer (exempelvis ”tredje vågens KBT”) är viktig för att bibehålla en dynamisk process i att ständigt väva in nya vetenskapliga rön och kulturella strömningar för att få bäst möjliga effekt ur terapin – det vill säga meningsfull för individen.

(Källa: Nytten av dekantering, Hanne Weie Oddli, Tidskrift for norsk psykologforening, 2016; Frank, Jerome, Persuasion and Healing, Comparative Study of Psychotherapy, 1993)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s