Stephen Porges och den polyvagala teorin

Stephen Porges är en amerikansk professor i biologisk psykologi som lanserat en modell över nervsystemets uppbyggnad och evolutionära bakgrund, den polyvagala teorin (poly=flera, vagal=vagusnerv/kranialnerv). Enligt Porges bär vi på tre grundläggande system för interagera med omgivningen, med olika evolutionär ålder.

Det äldsta systemet är enligt Porges det autonoma parasympatiska nervsystemet, d.v.s. ofrivilliga meknismer som leder till bl.a. minskad ämnesomsättning, lägre hjärtfrekvens, lägre blodtryck o.s.v. Enligt Porges utvecklades det parasympatiska responserna som en reaktion på hot, d.v.s. förmågan hos enkla organismer av att ”spela död”.

Utifrån evolutionen av nervsystemet uppkom efter hand mer avancerande mekanismer, bl.a. de sympatiska, autonoma responserna. Här handlar det om klassiska kamp-flykt-reaktioner, d.v.s. ökad aktivering, hjärtfrekvens, stresshormon, höjt blodtryck o.s.v.

Den yngsta delen av nervystemet handlar om den viljemässiga styrningen av nervystemet. Dessa funktioner har varit evolutionärt viktiga för att anpassa individens beteenden till ett visst socialt sammahang. Dessa beteenden utvecklas tidigt under de första levnadsåren och är till stor del kopplat till föräldernas förmåga till intoning med barnet. Det är genom barnets interaktion med föräldern som barnet efter hand lär sig reglera inre spänningstillstånd. Ett konkret exempel är lek mellan barn och vuxen som ofta kan handla om att bygga upp en viss nivå av ”arousal”, för att sedan på ett tryggt vis avleda denna (t.ex. titt-ut lekar, eller att bli kastad upp i luften o.s.v.). En sådan trygg interaktion leder till en tilltagande förmåga att flexibelt hantera (härbärgera) ökad arousal, d.v.s. sympatisk aktivering i nervsystemet. I en trygg anknytning mellan barn och vuxen finns en grogrund för kreativitet, lärande och utveckling. Om otrygghet istället råder blir barnet mer upptagen av vaksamhet, undandragande och uppvarvning. På så vis hämmas barnets förmåga till att viljemässigt styra och hantera känslomässiga reaktioner.

Förmågan att styra nervystemet är också länkad till funktioner som vokalisering och ansiktsuttryck. När individen känner sig trygg finns en spontan, otvungen aktivitet i dessa funktioner medan i mer stressfyllda, hotande situationer blir aktiviteten mer ansträngd och/eller ofrivillig.

Hos individer som haft otrygga, instabila, nära relationer under uppväxten finns ofta en bristande förmåga till att hantera och härbärgera emotionella reaktioner. När den viljemässiga kontrollen att styra nervystemet fallerar träder istället mer primitiva, autonoma reaktioner. Här kan det handla om grundläggande parasympatiska reaktioner som att svimma eller dissociera (avskärmande från omvärlden) eller sympatiska reaktioner – d.v.s. mer av utagerande kamp-flykt-beteenden (där också en överaktivering i amygdala/det limbiska systemet sker). Dessa reaktioner kan ofta ses hos t.ex. individer med svåra personlighetsstörningar eller hos kraftigt utagerande barn. Missbruksproblematik, som ju förekommer frekvent vid personlighetsstörning, kan ses som ett försök till emotionell självreglering i frånvaro av andra strategier.

(Källa: The role of social engagement in attachment and bonding. A phylogenetic perspective, Porges, 2005)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s