Psykologisk behandling vid missbruk – vad ger effekt?

När det gäller missbruksbehandling finns många vägar som ”leder till Rom”. För vissa individer fungerar 12-stegsmodellen, andra föredrar medicinsk behandling. En del individer går vidare med psykologisk behandling, d.v.s. psykoterapi. Men hur fungerar egentligen psykologisk behandling – vad säger forskningen?

Det har sedan 20-30 år funnits en polariserad debatt kring psykoterapiforskning. På senare år har detta mynnat ut i en slags konsensus om att en kombination av generella faktorer (t.ex. betydelsen av relationen till terapeuten), specifika behandlingsmetoder (t.ex. återfallsprevention) och patientfaktorer (tidigare erfarenheter, preferenser o.s.v.) samverkar för behandlingseffekten.

Forskarna Wampold och Budge lade 2012 fram en samlad modell, uppdelad i olika steg, för hur psykoterapi generellt verkar. Det första steget handlar om kvaliteten på den kontakt som uppstår under det första mötet. Hur patienten t.ex. uppfattar terapeutens förmåga till att lyssna, ha empati och visa expertis har betydelse i det här läget. Patientens uppfattning av det första samtalet är ofta färgad av olika förförtåelser, t.ex. hur behandlingsformen har omskrivits i media, eller tidigare erfarenheter av behandling.

Det andra steget kan ta olika riktning. Dels kan det handla mer om just relationen till patienten och den anknytning som uppstår. Konkret kan terapin handla om att skapa ny, ”reparerande” relationella erfarenheter. Det andra steget kan också handla om att skapa positiva förväntningar på terapin. Att terapin ses som meningsfull och begriplig har avgörande betydelse för om patienten fortsätter vidare eller hoppar av. Terapeuten kan t.ex. skapa positiva förväntningar genom att hänvisa till forskning som visar på behandlingens effekt. Det andra steget kan ocskså handla om att skapa en tydlig målbild med terapikontakten och gemensamt diskutera sig fram på vägen mot detta mål. Denna typ av terapi tenderar att vara mer konkret och innebära specifika strategier för att nå ett visst mål, t.ex. minskad frekvens av återfall.

Som ett tredje och sista steg värderas utfallet av behandlingen. Det finns inget entydigt mått på vad en lyckad behandling innebär. Det kan handla om symptomförbättring men behöver inte alltid göra det. En individs upplevelse av livskvalitet behöver inte alltid vara korrelerat till symptomtryck. Här är det viktigt att terapeuten på olika sätt undersöker om behandlingen har effekt för patienten.

(Källa: Det nødvendige samvirket mellom spesifikke og generelle faktorer, Tilden, Tidsskrift for norsk psykologforening, 2013)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s