Missbruk och beroende – en sjukdom? (II)

Det har sedan länge rått en debatt kring huruvida man bör se missbruk- och beroendeproblematik som en sjukdom (mer om detta i tidigare blogginlägg). Inom AA/NA-rörelsen samt inom sjukvården finns en tendens till att använda sig av sjukdomsbegreppet. Även inom den neuropsykologiska forskningen har det funnits en trend av se missbruk som något svårt tvångsmässigt och determinerat av en ”kapning” av hjärnans belöningssystem. Hur stor viljemässig kontroll har individen egentligen över sitt drog/alkoholintag? Frågeställningen diskuteras i en amerikansk artikel från 2012.

Befolkningsstudier visar att beroendeproblematik generellt ”peakar” under ungdomsåren och unga vuxenåldern för att senare plana ut och minska i förekomst i det tidiga 30-åren. Detta kan tolkas som att individer med drog- eller alkoholproblematik oftast ”mognar” eller ”självläker”. De individer som fastnar i ett långvarigt beroende tenderar att ha komorbida psykiatriska tillstånd som ångeststörningar, depressioner eller personlighetsstörning. I ett ofta citerat exempel pekar man på de Vietnamsoldater som återkom från kriget under 70-talet. En stor del av veteranerna använde opiater under kriget men många lyckades avhålla sig från vidare missbruk efter hemkomst. För de individer som hade psykiatriska problematik var återfall i missbruk fem gånger mer vanligt.

För individer med ”dubbla diagnoser”, d.v.s både missbruks- och psykiatrisk problematik, verkar det vara särskilt svårt att bryta sig ur problematiken. Drogen eller alkoholen erbjuder en tillfällig lindring eller tröst från starka, negativa sinnesstämningar och känslor. För dessa individer kan missbruk framstå som det enda alternativet. Här finns ett tydligt syfte men drog- eller alkoholintaget – att dämpa en psykologisk stress. ”Självmedicineringsmodellen” skiljer sig på detta sätt från synen på missbruk som ett starkt tvång eller en sjukdom.

Risken med ett allt för snävt synsätt på missbruk och beroende som en sjukdom kan vara att man uppmärksammar det psykologiska, ”underliggande” lidandet i mindre grad. På så sätt missar man att behandla själva roten till missbruket.

(Källa: The purpose in chronic addiction, Pickard, 2012)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s