Missbruk som en form av självdestruktivitet

Ett återkommande drag bland individer med svårare drog- eller alkoholproblematik är oförmågan att ta hand om sig själv. Detta kan delvis vara kopplat till försvarsmekanismer som externalisering och förnekelse, d.v.s. att ansvaret för ens handlingar förläggs till yttervärlden. Försvarsmekanismerna kan bidra till att självdestruktiviteten vidmakthålls.

Hur kan man tolka denna självdestruktivitet? För vissa grundläggs dessa mönster redan under barn- och ungdomsåren. Om ett barn eller en ungdom upprepat utsätts för kränkningar, försummelse eller våld kan obearbetade känslor av hjälplöshet, besvikelse och frustration växa sig allt starkare. I och med att barnet upplever en maktlöshet inför- och ett beroende till vuxenvärlden kan svårigheter finnas i att få ett utlopp för dessa känslor, i synnerhet om det inte heller finns en emotionellt-språklig medvetenhet runt barnet. Undertryckta känslor av vrede och besvikelse kan leda till ett behov för ”hämnd” eller bestraffning gentemot vuxenvärlden. Just att skada sig själv eller utsätta sig för risker skulle kunna fungera som ett indirekt sätt att straffa eller hämnas, i frånvaro av andra kommunikationskanaler. Ett sådant beteendemönster blir kanske som mest synligt under puberteten. Genom att  utveckla ett missbruk av droger kan ungdomen nå en slags bakvänd seger över sina föräldrar och därmed uppleva en slags känsla av kontroll eller makt.

En annan förklaringsmodell kan handla om att ett barn eller ungdom som utsatts för kränkningar omedvetet identifierar sig med förövaren. Individens självbild präglas då starkt av dessa upplevelser. Det blir på så vis ”lättare” att internalisera en sådan självbild än att revoltera mot den och utmana vuxenvärlden, något som också kan gå på tvärs mot barnets/ungdomens beroende av vuxenvärlden.

Även höga egenkrav och stränghet mot självet kan utlösa självdestruktivitet. För individen själv kan detta upplevas som att en katastrof är ständig nära förestående, och att det är individen själv som är ansvarig. Trycket kan då lättas genom att individen själv realiserar konflikten, något som kan ersätta känslan av ovisshet och maktlöshet med kontroll.

Sammantaget är de självdestruktiva tendenserna hos missbrukaren något som kan försvåra behandlingsarbetet. Återigen är tålamod, empati och försök till att förstå ledord i det terapeutiska arbetet. Även i samhällsdebatten i stort kan vi notera psykologiska processer kring missbruk, oftast genom krav på en fastare hållning gentemot sjäva drogen i sig självt, d.v.s något som ibland kan missa målet.

(Källa: Drogberoende, psykologi och terapi, Volckerts, 2003)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s