Alkohol och hormoner

Hormoner har en viktig funktion i att finstämt påverka, kontrollera och koordinera kroppens vävnader och organ. Här kommer en kort översikt över några vanliga effekter av alkoholkonsumtion på hormonsystemet. Alkoholkonsumtion kan på både kort och lång sikt (vid kroniskt bruk) störa vissa endokrinologiska funktioner, t.ex.

  • minskad blodsockerhalt på grund av ökad utsöndring av insulin.
  • på sikt reducerad känslighet för insulin, vid kroniskt alkoholbruk.
  • ökad utsöndring av glukagon vilket på sikt ökar blodsockerhalten vid kroniskt alkoholbruk.
  • minskad egenproduktion av testosteron och ökad förekomst av östrogen vilket hos män vilket kan medföra minskad fertilitet, minskad muskeltillväxt och utveckling av kvinnlig bröstvävnad (gynekomasti).
  • hos kvinnor kan den störda balansen av könshormon bidra till utebliven menstruation, utebliven ägglossning, tidigare menopaus och ökad risk för spontanabort.
  • störd funktion av hormon relaterat till metabolism av kalcium, vilket i sin tur kan medföra benskörhet.
  • ökad förekomst av stresshormon (kortisol) vilket kan medföra ökat blodtryck, störd matsmältning, infertilitet, utebliven muskeltillväxt, bukfetma bl.a.

Det är intressant att spekulera kring vilka beteendemässiga effekter den störda hormonbalansen kan medföra, t.ex. vad gäller ökad risk för depression och ångest.

(Källa: https://www.verywell.com/alcohol-and-hormones-66570)

Alkoholkonsumtion kan medföra ökad risk för bröstcancer

I en metanalys från 2012 undersöker man sambandet mellan alkoholkonsumtion och bröstcancer. Flera faktorer, enskilt eller i kombination, tros kunna förklara sambandet. Dels medför alkoholkonsumtion en ökad halt av östrogen, vilket i sin tur kan få en cancerogen effekt på bröstvävnad. Andra faktorer kan handla om bl.a. oxidativ stress och mekanismer relaterat till nedbrytningen av etanol. Man presenterar följande resultat:

  • Även en begränsad alkoholkonsumtion (upp till en alkoholenhet/dag) framkallar en ökad risk för bröstcancer (med 4%).
  • Tyngre alkoholkonsumtion, definierat som tre enheter alkohol eller mer per dag, medför en riskökning på 40-50%.
  • Man uppskattar att cirka 5% av alla fall av bröstcancer kan länkas till tyngre alkoholkonsumtion. Cirka 1-2% av fallen kan länkas till den mer begränsade alkoholkonsumtionen.

(Källa: Epidemiology and pathophysiology of alcohol and breast cancer: updater 2012; Seitz, Pelucchi, Bagnardi & La Vecchia, 2012)

Vissa bensodiazepiner verkar vara länkade till ökad risk för cancer

I en Taiwanesisk studie från 2015 kartläggs förekomsten av bensodiazepiner bland 42500 vuxna individer med cancerdiagnos. Studien var longitudinell och deltagarna följdes upp under 12 års tid. För att estimera den eventuella riskökningen tog man  hänsyn till dosering och hur länge individen stått på medicinen. Man tog också hänsyn till eventuellt störande faktorer som komorbida sjukdomstillstånd som i sig skulle kunna medföra ökad cancerrisk. En svaghet i studien är emellertid att man inte kontrollerat för samtida rökning, alkoholbruk och andra livsstilsfaktorer. En annan svaghet är att man inte presenterar ett resonemang kring hur BZD bidrar till en eventuell ökad risk för cancer. Studien gör alltså inget anspråk på ett eventuellt kausalt samband.

Man finner att olika bensodiazepiner kunde klassas som antingen ”säkra” eller ”osäkra” vad det gäller risken att utveckla cancer. Till de säkra alternativen hörde:

  • diazepam (Stesolid)
  • klordiazepoxid (Librium)
  • medazepam (Rudotel)
  • nitrazepam (Mogadon)
  • oxazepam (Sobril)

Till de ”osäkra” alternativen hörde:

  • clonazepam (Iktorivil)
  • lorazepam (Temesta)
  • alprazolam (Xanor)
  • bromazepam (Lexotan)
  • zolpidem (Stilnoct)
  • zopiclon (Imovane)

Framförallt såg man ökad risk för hjärntumörer med en riskökning på 98%.

(Källa: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25674736; http://ireport.cnn.com/docs/DOC-1238844)

ADHD och emotionellt instabil personlighetsstörning – diagnostiska likheter

En individs personlighet utgörs av de känslor, tankar och beteendemönster som anses vara typiska för individen, hens livsstil och sätt att förhålla sig till sig själv och andra. I grova drag delar diagnosen personlighetsstörning några viktiga likheter med ADHD (diagnoserna kan också förekomma samtidigt). Det finns en rad varianter av personlighetsstörning och jag har här valt att fokusera på just emotionellt instabil personlighetstörning, som är en av de mer frekvent förekommande personlighetstörningarna inom psykiatrin.

Några överlappande symptom kan då handla om:

  • tidig symptomdebut
  • svårigheter att reglera känslolivet
  • svårigheter att förhålla sig till det sociala livet
  • känslomässig ”explosivitet”, impulsivitet och utagerande beteende

Viktiga skillnader kan istället handla om (vid emotionellt instabil personlighetsstörning):

  • självskadebeteende och suicidalitet
  • tomhetsupplevelser
  • osäkerhet beträffande identitet och självbild
  • stressutlöst paranoditet (misstänksamhet i nära relationer)
  • svängningar i relationer baserade på ömsom idealsering, ömsom nedvärdering.

För dig som önskar att läsa mer på temat personlighetsstörning finns flera tidigare inlägg på bloggen, bl.a. här: https://mpsykologi.wordpress.com/2013/07/31/personlighetsstorning-vad-ar-det/

 

ADHD och autismspektrumtillstånd – diagnostiska likheter

Jag fortsätter här på genomgången av olika psykiatriska diagnoser som har likheter med ADHD. Turen har kommit till autismspektrumtillstånd som främst inbegriper autism och Aspegers syndrom. I den relativt nyutgivna diagnosmanualen DSM V läggs alltså också Aspergers syndrom till denna kategori.

Till likheterna mellan ADHD och autismspektrumtillstånd (som också kan förekomma samtidigt) hör:

  • tidig debut (innan 3-6 år) som påverkar barnets förmåga till bl.a. social interaktion och kommunikation.
  • i vissa fall överaktivitet och impulsivitet.

Till skillnaderna hör istället:

  • rigiditet och ”tvångsmässighet” där individer med autismspektrum tillstånd kan framstå som mer ”excentriska” i sitt beteende (t.ex. att saker måste utföras i en viss följd, behov för tydliga rutiner o.s.v.).
  • avsevärda svårigheter med social kommunikation hos individer med autismspektrumstörning.
  • motoriska svårigheter vid autismspektrumtillstånd.
  • nedsatt förmåga till bibehållen uppmärksamhet anses inte typiskt för autismspektrumtillstånd.

Psykoterapi som en form av retorik (II)

Inlägget är en fortsättning på föregående bloggpost.

Den kontext inom vilken retorikern eller psykoterapeuten verkar har betydelse för vilka faktorer som bidrar till ethos, d.v.s. trovärdighet. Politiker kan t.ex. använda sig av sin personliga bakgrund för att understödja detta. Som ett exempel kan Stefan Lövfens bakgrund som svetsare och fackligt aktiv troligen väcka ethos hos vissa väljargrupper. För psykoterapeuten är det istället utbildning, vetenskaplighet och etisk medvetenhet som bidrar till ethos. Psykologer är styrda av vissa etiska riktlinjer i sitt yrkesutövande, och är också utbildad inom vetenskaplig metodik för att på så sätt kunna ta till sig och värdera ny kunskap och forskning. För klienten är detta faktorer som bidrar till en känsla av trygghet baserad på uppfattad kompetens och professionalitet.

Vid sidan om ethos är nästa kritiska faktor för effektiv retorik känslomässighet – d.v.s. att retoriken väcker känslomässigt engagemang. Ett politiskt tal på första maj, t.ex., behöver väcka känslor av solidaritet för att uppnå sin tänkta effekt. När det gäller psykoterapins historia finns det gott om exempel på metoder som uppnår känslomässiga effekter på kort sikt, men att den långvariga effekten uteblir. Några spridda exempel på detta kan vara hypnoterapi, primalskriksterapi eller vissa aparta former av psykoanalys som så kallad regressionsterapi. Psykoterapin behöver väcka känslomässigt engagemang hos klienten, men inte som ett syfte i sig självt, utan för att stärka alliansen mellan terapeut och klient. Som nämnts är den tredje kritiska faktorn för en effektiv retorik logisk argumentation. Här använder både retorikern och psykoterapeuten ofta metaforer eller liknelser för att tydliggöra sitt resonemang. I psykoterapin lägger terapeuten fram rationalen för terapin, d.v.s. vad den syftar till, vilka metoder den baserar sig på och vad patienten kan förvänta sig av den.

Avslutningsvis kan vi konstatera att retorisk medvetenhet troligen kan ”boosta” terapeutens arbete, t.ex. genom att:

  • tydliggöra ramarna för terapin för att stärka trovärdigheten och pålitligheten.
  • försöka tala till patientens känsloliv
  • lägga fram en tydlig och för patienten meningsfyll rational.

(Källa: Persuasion and healing. A comparative study of psychotherapy, Frank & Frank, 1993)

Psykoterapi som en form av retorik

Här kommer några inlägg i bloggen som kan uppfattas som off-topic. Jag kommer skriva om de spännande likheterna mellan psykoterapi och retorik, d.v.s. läran om talekonsten eller ”vältalighet”. Aristoteles beskrev som retorikens syfte att på bästa sätt övertyga den andre. Givetvis kan retorik användas i både konstruktiva och destruktiva syften. Jag kommer här att fokusera mer på de konstruktiva sidorna, i likheterna med psykoterapi.

Platon menade att effektiv retorik kan stärka och motivera individen, bidra till omorganisering av uppfattningar om självet och omvärlden eller att finna nya, mer konstruktiva sådana. Även psykoterapi generellt syftar till sådana förändringar. Retorik och psykoterapi verkar inom fältet av subjektiva uppfattningar, d.v.s. tar utgångspunkt i individens egna beskrivningar om sig själv och sina problem.

Aristoteles menade att effektiv retorik baserar sig på flera samverkande faktorer. Dels handlar den om retorikerns karaktär, eller ethos, d.v.s. engagemang och trovärdighet. Detta leder i sin tur till ett emotionellt engagemang hos publiken samtidigt som publiken övertygas via logisk argumentation. Även inom psykoterapi är terapeuten den kanske viktigaste faktorn för utfallet av psykoterapin, snarare än vilken formell metodik som används. Här handlar det t.ex. om patienten uppfattar terapeuten som motiverad, genuin och empatisk, d.v.s. en slags ethos.

Både psykoterapeuten och retorikern behöver lägga tid och energi på att förstå sina målgrupper. Utan en sådan förståelse blir det betydligt svårare att läsa av klienten/publiken, och på ett flexibelt sätt respondera på stämningen i terapirummet/salen. Retorikern kan t.ex. vinna på att använda sig av ett språk som unikt för den specifika publiken (t.ex. anpassat efter ålder, utbildningsnivå etc.). På samma sätt behöver terapeuten spegla klienten med de formuleringar och uttryck, också icke-verbala, som klienten förmedlar. Både retorikern och psykoterapeuten behöver kunna mentalisera, d.v.s. förutse och anpassa sig efter de mentala tillstånd som uppstår hos åhörarna/klienten, som konsekvens av samspelet. Samtidigt behöver man stå fast vid vissa principer (t.ex. en vetenskapligt förankrad metod hos psykoterapeuten), för att uppfattas som pålitlig.

Inlägget fortsätter i nästa bloggpost.

(Källa: Persuasion and healing. A comparative study of psychotherapy, Frank & Frank, 1993)