ADHD och autismspektrumtillstånd – diagnostiska likheter

Jag fortsätter här på genomgången av olika psykiatriska diagnoser som har likheter med ADHD. Turen har kommit till autismspektrumtillstånd som främst inbegriper autism och Aspegers syndrom. I den relativt nyutgivna diagnosmanualen DSM V läggs alltså också Aspergers syndrom till denna kategori.

Till likheterna mellan ADHD och autismspektrumtillstånd (som också kan förekomma samtidigt) hör:

  • tidig debut (innan 3-6 år) som påverkar barnets förmåga till bl.a. social interaktion och kommunikation.
  • i vissa fall överaktivitet och impulsivitet.

Till skillnaderna hör istället:

  • rigiditet och ”tvångsmässighet” där individer med autismspektrum tillstånd kan framstå som mer ”excentriska” i sitt beteende (t.ex. att saker måste utföras i en viss följd, behov för tydliga rutiner o.s.v.).
  • avsevärda svårigheter med social kommunikation hos individer med autismspektrumstörning.
  • motoriska svårigheter vid autismspektrumtillstånd.
  • nedsatt förmåga till bibehållen uppmärksamhet anses inte typiskt för autismspektrumtillstånd.

Drogers effekt på kognitiva funktioner

Här kommer en kort översikt över hur alkohol och andra droger påverkar våra kognitiva funktioner, som konsekvens av beroendetillstånd:

  • Alkohol: försämrad förmåga vad gäller så kallade exekutiva funktioner (planering, problemlösning, flexibilitet). Svårigheter att läsa av känslomässiga uttryck, t.ex. ansiktsuttryck. Ojämn neuropsykologisk funktion där perceptuella funktionsnedsättningar (t.ex. visuospatial förmåga) blir större än de verbala. Detta är vidare något som kan ”maskera” funktionsfallet. Vanligt förekommande är också uppmärksamhetssvårigheter. Det är viktigt att poängtera är att funktionen kan förbättras betydligt redan efter en månad som rusfri. Full återhämtning kan dock ta mellan 5-10 år.
  • Cannabis: försämrad förmåga till ”framplockning” av information som lärts in under drogpåverkat tillstånd. Försämring av beslutsfattningsförmåga och inhibering (att bromsa impulser). Funktionerna normaliseras efter en månads rusfrihet.
  • Bensodiazepiner: försämrat minne, motorkoordination, visuospatial inlärning, processhastighet och verbal inlärning. Nedsättningarna består även efter avslutat bruk och återgår troligtvis inte till ursprunglig nivå.
  • Amfetamin: försämrad kogntiv flexibiliet hos män men inte hos kvinnor. Försämrad förmåga till planering, minne och att skifta i uppmärksamhet utan att detta förbättrades vid rusfrihet. Bruk över tid kan medföra generell kognitiv föräsämring som kan vara i flera år, trots rusfrihet. Dock föreligger ingen korrelation mellan funktionsnedsättning och antal år i aktivt bruk.
  • Opiater/opioider: nedsättningar i minnesfunktion och verbal processhastighet. Dessa funktioner kunde förbättrades redan efter en veckas rusfrihet. Andra försämringar i form av sänkt förmåga till uppmärksamhet, koncentration och visuospatial förmåga. Försämrad psykomotorisk snabbhet och öga-hand-koordination. Försämrade exekutiva funktioner, t.ex. i form av impulsivitet, kunde finnas kvar efter över ett års rusfrihet. När det gäller substitutionsbehandling verkar metadon ha större negativ påverkan på exekutiva funktioner jämfört med buprenorfin.

(Källa: Mirjam Fauth Sjöström, Svensk Neuropsykologi, 2/2014)

Psykoterapi som en form av retorik (II)

Inlägget är en fortsättning på föregående bloggpost.

Den kontext inom vilken retorikern eller psykoterapeuten verkar har betydelse för vilka faktorer som bidrar till ethos, d.v.s. trovärdighet. Politiker kan t.ex. använda sig av sin personliga bakgrund för att understödja detta. Som ett exempel kan Stefan Lövfens bakgrund som svetsare och fackligt aktiv troligen väcka ethos hos vissa väljargrupper. För psykoterapeuten är det istället utbildning, vetenskaplighet och etisk medvetenhet som bidrar till ethos. Psykologer är styrda av vissa etiska riktlinjer i sitt yrkesutövande, och är också utbildad inom vetenskaplig metodik för att på så sätt kunna ta till sig och värdera ny kunskap och forskning. För klienten är detta faktorer som bidrar till en känsla av trygghet baserad på uppfattad kompetens och professionalitet.

Vid sidan om ethos är nästa kritiska faktor för effektiv retorik känslomässighet – d.v.s. att retoriken väcker känslomässigt engagemang. Ett politiskt tal på första maj, t.ex., behöver väcka känslor av solidaritet för att uppnå sin tänkta effekt. När det gäller psykoterapins historia finns det gott om exempel på metoder som uppnår känslomässiga effekter på kort sikt, men att den långvariga effekten uteblir. Några spridda exempel på detta kan vara hypnoterapi, primalskriksterapi eller vissa aparta former av psykoanalys som så kallad regressionsterapi. Psykoterapin behöver väcka känslomässigt engagemang hos klienten, men inte som ett syfte i sig självt, utan för att stärka alliansen mellan terapeut och klient. Som nämnts är den tredje kritiska faktorn för en effektiv retorik logisk argumentation. Här använder både retorikern och psykoterapeuten ofta metaforer eller liknelser för att tydliggöra sitt resonemang. I psykoterapin lägger terapeuten fram rationalen för terapin, d.v.s. vad den syftar till, vilka metoder den baserar sig på och vad patienten kan förvänta sig av den.

Avslutningsvis kan vi konstatera att retorisk medvetenhet troligen kan ”boosta” terapeutens arbete, t.ex. genom att:

  • tydliggöra ramarna för terapin för att stärka trovärdigheten och pålitligheten.
  • försöka tala till patientens känsloliv
  • lägga fram en tydlig och för patienten meningsfyll rational.

(Källa: Persuasion and healing. A comparative study of psychotherapy, Frank & Frank, 1993)

Psykoterapi som en form av retorik

Här kommer några inlägg i bloggen som kan uppfattas som off-topic. Jag kommer skriva om de spännande likheterna mellan psykoterapi och retorik, d.v.s. läran om talekonsten eller ”vältalighet”. Aristoteles beskrev som retorikens syfte att på bästa sätt övertyga den andre. Givetvis kan retorik användas i både konstruktiva och destruktiva syften. Jag kommer här att fokusera mer på de konstruktiva sidorna, i likheterna med psykoterapi.

Platon menade att effektiv retorik kan stärka och motivera individen, bidra till omorganisering av uppfattningar om självet och omvärlden eller att finna nya, mer konstruktiva sådana. Även psykoterapi generellt syftar till sådana förändringar. Retorik och psykoterapi verkar inom fältet av subjektiva uppfattningar, d.v.s. tar utgångspunkt i individens egna beskrivningar om sig själv och sina problem.

Aristoteles menade att effektiv retorik baserar sig på flera samverkande faktorer. Dels handlar den om retorikerns karaktär, eller ethos, d.v.s. engagemang och trovärdighet. Detta leder i sin tur till ett emotionellt engagemang hos publiken samtidigt som publiken övertygas via logisk argumentation. Även inom psykoterapi är terapeuten den kanske viktigaste faktorn för utfallet av psykoterapin, snarare än vilken formell metodik som används. Här handlar det t.ex. om patienten uppfattar terapeuten som motiverad, genuin och empatisk, d.v.s. en slags ethos.

Både psykoterapeuten och retorikern behöver lägga tid och energi på att förstå sina målgrupper. Utan en sådan förståelse blir det betydligt svårare att läsa av klienten/publiken, och på ett flexibelt sätt respondera på stämningen i terapirummet/salen. Retorikern kan t.ex. vinna på att använda sig av ett språk som unikt för den specifika publiken (t.ex. anpassat efter ålder, utbildningsnivå etc.). På samma sätt behöver terapeuten spegla klienten med de formuleringar och uttryck, också icke-verbala, som klienten förmedlar. Både retorikern och psykoterapeuten behöver kunna mentalisera, d.v.s. förutse och anpassa sig efter de mentala tillstånd som uppstår hos åhörarna/klienten, som konsekvens av samspelet. Samtidigt behöver man stå fast vid vissa principer (t.ex. en vetenskapligt förankrad metod hos psykoterapeuten), för att uppfattas som pålitlig.

Inlägget fortsätter i nästa bloggpost.

(Källa: Persuasion and healing. A comparative study of psychotherapy, Frank & Frank, 1993)

ADHD och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) – diagnostiska likheter

I genomgången av diagnostiska likheter mellan ADHD och andra psykiatriska diagnoser har turen nu kommit till posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Jag har skrivit diagnosen PTSD flera gånger tidigare på bloggen, bl.a. med dessa vinklingar:

Några centrala, överlappande symptom mellan ADHD och PTSD är:

  • koncentrationssvårigheter
  • irritabilitet/brist på tålamod
  • sömnsvårigheter
  • det faktum att barn som varit utsatta för övergrepp oftare har ADHD än andra barn.

Vad som emellertid är mer typiskt vid PTSD är:

  • så kallad hypervigilans, d.v.s. en ångestfull vaksamhet, rädsla och att vara ”på vakt”.
  • att PSTD är ett ångestsyndrom, d.v.s. en anspändhet i nervsystemet utlöst av ett specifikt trauma. Detta kan också medföra ”försvarsreaktioner” som dissociation och att fysiskt undgå situationer som kan påminna om traumat.

Mer typiskt vid ADHD är istället att symptomen intensifieras i situationer som är ”tråkiga”, d.v.s. ostimulerande. Det hela kompliceras dock av att det finns en högre förekomst av ångesttillstånd bland gruppen ADHD-individer än övriga.

(Källa: https://www.sciencedaily.com/releases/2014/05/140506074719.htm)

ADHD och ångestsyndrom – diagnostiska likheter

Här kommer ännu ett inlägg på temat psykiatrisk diagnoser som kan likna ADHD. När det gäller ångestsyndrom kan dessa uppstå i en rad former t.ex. fobier,tvång, PTSD eller panikångest. Här finns en del överlappande symptom med ADHD i form av:

  • störd uppmärksamhet.
  • rastlöshet och inre oro.
  • eventuellt tidig debut under barndomen.

Här finns dock en del viktiga skillnader som kan separera ut en ”genuin” ADHD, t.ex.:

  • ångest ofta uppkommer i avgränsade ”anfall” utslösta av specifika stressorer (t.ex. öppna platser vid ”torgskräck”).
  • vid ADHD förstärks eller uppkommer symptom vid brist på stressorer, d.v.s. när miljön är ”tråkig”, långsam och ostimulerande.
  • vid ADHD uppkommer symptom när det ställs krav på koncentration och fokuserad uppmärksamhet, speciellt om det handlar om områden som individen själv inte är intresserad av.
  • vid ADHD existerar impulsiviteten, avledbarheten och bristen på uppmärksamheten också utan ”ångestpåslag”.

ADHD och bipolär sjukdom – diagnostiska likheter

Här kommer ytterligare ett exempel på hur stora likheterna kan vara mellan vissa psykiatriska diagonser. En psykologisk utredning, med fokus på diagnostik, behöver ta hänsyn till dessa och noggrant avväga likheter och skillnader mot varandra.

När det gäller bipolär (”manodepressiv”) sjukdom och ADHD finns överlappande symptom i form av

  • ”dysregulering” av känslolivet.
  • stor tillgång på energi och aktivitet (vid manisk/hypoman fas).
  • impulsivitet.
  • uppmärksamhetsproblem.

Skillnaderna handlar istället om:

  • ålder vid debut där bipolär sjukdom ofta uppkommer i tonåren eller tidiga vuxenåldern medan ADHD är något man ”föds med”.
  • periodiska svängningar i stämningsläge vid bipolär sjukdom medan ”energinivån” vid ADHD är mer konstant.
  • ännu mer påtagliga uppmärksamhetsproblem vid ADHD.
  • mer ”förutsägbar” impulsivitet vid ADHD.