Varför hjälper motion vid depression?

Cirka 300 miljoner människor världen över beräknas lida av depression. Depression är en av de vanligaste orsakerna till för tidig död eller funktionsnedsättning i västliga länder. Flera medier rapporterar idag om hur fysisk aktivitet (träning/motion) får ett allt starkare forskningsstöd som behandling mot depression. SVD refererar till en studie som genomförts via Karolinska Institutet och Lunds Universitet där 946 personer deltog. Deltagarna lottas till tre olika grupper där en grupp erhöll antidepressiv medicinering, en grupp KBT via Internet och den sista gruppen fysisk aktivitet på ”recept”. I korta ordalag fann man att träning hade minst lika god effekt som farmakoterapi eller KBT-terapi.

Som tidigare nämnts finns ett starkt samband mellan depression och problematisk alkoholkonsumtion. Cirka 30% av alla med depression visar sig ha ett alkoholmissbruk i bilden. Omvänt beräknas även cirka 30% av alla med alkoholmissbruk vara deprimerade. För dessa individer skulle träning och motion också kunna vara ett alternativ eller komplement/ del i psykoterapi. Vissa studier indikerar att antidepressiv medicinsk behandling har mindre effekt vid mild eller måttlig depression. Även i dessa fall kan träning/motion vara ett alternativ.

Forskare har presenterat olika hypoteser kring varför träning får effekt mot depression. Dels menar man att träning stimulerar våra exekutiva funktioner (mer om detta här: https://mpsykologi.wordpress.com/2013/11/15/exekutiva-funktioner-kopplingar-till-missbrukberoende/). Detta medför att individen får lättare att göra aktiva val, styra sig själv och sin vardag och får lättare att struktuera/planlägga. Även självkänslan stärks i ett sådant läge. Vidare förbättras sömnen och aptiten av träning. Depressionssymptom som anhedoni (oförmåga att känna glädje eller njutning) motverkas.  Vidare verkar träning stimulera produktionen av ett specifikt protetin som i sin tur motverkar ett skadligt ämne – kynurenin, från att nå hjärnan.

(Källa: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5975241; http://www.svd.se/nyheter/inrikes/motion-hjalper-mot-depression_4441189.svd; http://www.hh.se/omhogskolan/aktuellt/nyheter/nyhetsarkiv/nyheter/varforhjalpermotionviddepression.65443507.html)

Alkohol i pulverform, ”Palcohol”, nyligen lanserat i USA

Amerikanska myndigheter har nyligen godkänt försäljningen av alkohol i pulverform, så kallad ”Palcohol”. Själva drycken framställs genom blandning av det smaksatta pulvret med vatten. Trots att den federala myndigheten the Alcohol and Tobacco and Trade Bureau har godkänt Palcohol har många delstader valt att göra förtäringen av det illegalt.

Risker med den nya fasta formen av alkohol kan vara ovana eller svårigheter vad gäller dosering vilket kan medföra överdos. Palcohol ökar också tillgänglighet på alkohol, en tillgänglighet som redan är hög i de flesta länder. Risken finns att Palcohol fort kan komma att missbrukas, speciellt bland unga. Det verkar vidare ännu inte helt klarlagt om pulvret kan snortas, injiceras, blandas med mat o.s.v.

(Källa: http://www.forbes.com/sites/alicegwalton/2015/03/13/powdered-alcohol-palcohol-sounds-like-an-accident-waiting-to-happen/)

Alkoholberoende och aggressionsproblematik hos kvinnor – en studie över effekten av mindfulnessbaserad terapi (II)

Inlägget är en fortsättning på föregående bloggpost.

Forskning (amerikansk statistik) visar, mot mångas förmodan, att kvinnor är lika benägna till våld i hemmet som män. Våld utövat av kvinnor har dock visat sig ge färre allvarliga skador, än våld utövat av män vilket sannolikt medför underrapportering. I amerikanska hem förekommer våld i hela 10% av alla hushåll i löpet av ett år. Barn som exponeras direkt eller indirekt för våld i hemmet har visat sig kunna utveckla egna beteende- och psykologiska problem, t.ex. tendens till negativ affekt eller svårigheter i känslohantering. De är vidare även mer benägna att själva utöva våld som vuxna, oavsett eget eller förälderns kön.

Alkoholmissbruk förekommer ofta hos kvinnor som utövar våld i hemmet. Cirka halvparten av alla amerikanska kvinnor som grips för våld utövat i hemmet uppfyller kriterier för ett riskbruk av alkohol (”hazardous driking”). Mer än hälften av amerikanska kvinnor som påbörjar behandling för alkoholberoende har agerat ut våld under det senaste året innan. Detta är anmärkningsvärt eftersom våldsamt beteende också medför en ökad risk för att själv falla offer för våld. Utifrån dessa data kan slutsatsen dras att en effektiv psykologisk behandling behöver ta ett samlat grepp kring båda problemområden.

I studien finner man att de kvinnor som deltog i behandlingen visade på en signifikant minskning i självrapporterad fysisk aggression, alkoholanvändande och/eller droganvändande (enligt urinprov). Hela 93% av kvinnorna kvarvarade i behandlingen vilket kan jämföras med 50-70% deltagande för andra likande behandlingsupplägg där kvinnor dömts till behandling.

(Källa: Mindfulness and modification therapy for behavioral dysregulation: results from att pilot study targeting alcohol use and aggression in women, Wupperman et al., 2011)

Alkoholberoende och aggressionsproblematik hos kvinnor – en studie över effekten av mindfulnessbaserad terapi (I)

I en amerikansk pilotstudie från 2011 undersöker man huruvida mindfulnessbaserad psykoterapi kan användas för kvinnor med parallellt alkoholberoende och aggressionsproblematik. I studien följde man upp 14 kvinnor som dömts till behandling på grund av missbruk och våldsbrott. Studien löpte under maximalt 20 veckor och bestod av 12 sessioner terapi.

Forskarna bakom studien menar att både missbruk och aggression kan ses som symptom på en gemensam underliggande problematik – dysregulering av beteende (”behavioral dysregulation”). Man pekar på tidigare studier som visat att terapiformer som riktats mot specifika problemområden (t.ex. återfallsprevention) sällan leder till fullgoda resultat. En förklaring kan enligt författarna vara att ett ensidigt fokus på just ett problemområde lämnar annan samtidig problematik obehandlad.

Forskarna menar att dysregulering av beteende beror på svårigheter att hantera negativa känsloupplevelser. Relaterat till beteendedysregulering är ofta undvikandebeteenden av olika slag, vilket medför att individen inte får möjlighet att habitueras till (”vänja sig vid”) negativa känslor. Dessa undvikandebeteenden leder på sikt till ökat spänningstillstånd och svårigheter, vilket i sin tur kan medföra ökat undvikande. När individen till sist inte klarar att undvika situationer som utlöser negativa känsloupplevelser kan desperata flyktbeeenden uppstå, t.ex. impulsivt missbruk. På kort sikt leder sådana beteenden till negativ förstärkning, d.v.s. en kortsiktig känslomässig lättnad, vilket ökar sannolikheten för att samma beteende kommer uppstå på nytt. Till sist kan flyktbeteendet, t.ex. missbruk, bli en helt automatiserad reaktion.

I studien utgår man från mindfulness som en form av terapi. Mindfuless deifineras i studien som ett mentalt tillstånd som innebär medvetenhet, uppmärksamhet och acceptans inför nuet, utan överinvolering i kognitiva eller emotionella reaktioner. Tidigare studier har visar på samband mellan grad av mindfulness i vardagen och minskad aggression, ätstörning, pengaspel (”gambling”), självskadande, riskbruk av alkohol, impulsivitet, konflikter i relationer och negativa känsloupplevelser. Forskarna menar att mekanismen i mindfulness består i att individen lär sig ”stå i” negativa känslor och impulser (”urges”). Samtidigt får individen en möjlighet att ta ett steg tillbaka för att på så sätt agera mer flexibelt i situationen. Mindfuless kan också medföra en medvetenhet över emotionella signaler på att en viss ”risksituation” (t.ex. sug) kan uppstå. I det läget kan individen välja att använda sig av någon form för strategi för att hantera känslan. Om ett återfall trots detta skulle inträffa kan mindfuless bidra till att eventuella skuld- och skamkänslor lättare kan hanteras.

Inlägget fortsätter i nästa bloggpost.

(Källa: Mindfulness and modification therapy for behavioral dysregulation: results from att pilot study targeting alcohol use and aggression in women, Wupperman et al., 2011)

Vad är – och hur utvecklas narcissism? En färsk holländsk studie över utveckling av narcissism kontra god självkänsla hos barn

Som tidigare nämnts (https://mpsykologi.wordpress.com/2014/12/03/narcissistisk-sarbarhet-en-trigger-for-drogalkoholsug/) kan narcissism vara en trigger för alkohol- och drogproblematik. Patologisk narcissism är ett växande problem i det västerländska samhället som också för med sig konsekvenser som aggression och våld. Sedan 1980-talet har barnuppfostran i väst varit allt mer fokuserad kring att stimulera en god självkänsla. Självkänsloproblematik är något som är stark närvarande i dagens samhälle – men vad beror det på? I en holländsk från i år undersöker man hur narcissism kontra en god självkänsla utvecklas under barndomen.

I studien deltog 565 barn och deras föräldrar. Barnen var i åldrarna 7-12 år. Familjerna följdes upp via enkätstudier vid fyra mättillfällen med sex månaders intervaller. I enkäterna gjordes en distinktion mellan att visa sitt barn värme och kärlek kontra stimulering av narcissism (t.ex. ”jag låter mitt barn veta att jag älskar hen” respektive ”just mitt barn är ett utmärkt exempel för andra att följa”). Även barnen svarade enskilt på liknande spörsmål.

I resultaten finner man att barn med god självkänsla kände igen sig i påståenden om att vara nöjda med sig själva som de är, accepterade av andra, utan att se sig själva som mer ”speciella” än andra. Barn som kände igen sig i påståenden om att t.ex. ”förtjäna något extra i livet” scorade högre på ”narcissism-skalan”. Forskarna drar slutsatsen att barnen internaliserar sina föräldrars uppfattning om att de är bättre än- eller mer speciella än andra barn. Föräldrarna kan i all välvilja försöka stimulera en god självkänsla men riskerar att understödja en bräcklig narcissism istället. Forskarna bakom studien konkluderar med att individer med god självkänsla ser sig som lika ”bra” som andra, medan narcissistiska individer ser sig som ”bättre än andra”. Ett annat sätt att formulera det är att narcissistiska individer passionerat önskar att se sig själva som ”bra”, medan individer med en god självkänsla redan har en positiv självbild.

Föräldrarnas övervärdering av sina barn kunde i studien predicera (förutse) narcissism. Man fann dock inget samband mellan graden av föräldrars uttryckta kärlek /värme och narcissism (vilket ger stöd för social inlärningsteori snarare än en mer psykoanalytisk tolkning av att brist på kärlek medför narcissism). I studien noterar man också att föräldrarnas egna grad av narcissism inte kunde realateras till uppblåst självkänsla hos barnet. Andra faktorer som kan spela in är barnets medfödda temperament.

Tidigare forskning har visat att en god självkänsla kan förebygga både ångest och depression över tid. En överdrivet uppblåst självkänsla kan i förlängningen leda till en ”fallhöjd” vid upplevda kränkningar. Detta är något som kan utvecklas till en trigger för alkohol- och drogproblematik, antingen som en narcissitisk ”boost” av självkänslan eller som ett sätt att hantera skamfulla kränkningar. Mer om detta här: https://mpsykologi.wordpress.com/2013/09/11/bracklig-sjalvkansla-kopplingar-till-missbrukberoende/

(Källa: Origins of narcissism in children, Brummelman et al., 2015)

 

Skam, beroendeproblematik och försvarsmekanismer

Som nämndes i det tidigare blogginlägget kan en skamproblematik ofta påminna om depression. Affekten skam upplevs ofta som ”självförminskande” och att i ett negativt ljus se sig själv med ”den andres blick”. Skam förekommer som en naturlig affekt, mer eller mindre, hos oss alla. Skam har en viktig funktion i att skydda individen mot ”hybris”, medföra social anpassning och en känsla av grupptillhörighet. Hos individer med missbruk finns en särskilt sårbarhet för skamproblematik. I takt med att ett missbruk övergår i ett beroende kan utebliven respons, bekräftelse och kärlek från signifikanta andra bädda för en mer genomgripande skamproblematik. En rädsla inför att bli ”avslöjad” kan växa i takt med att missbruket allt mer hålls dolt för omvärlden.

Skam är en av de grundläggande affekterna (mer om detta här: https://mpsykologi.wordpress.com/2015/02/02/mer-om-skam-och-beroendeproblematik-silvan-tomkins-affektteori/) vilket bl.a. innebär att den åtföljs av specifika reaktioner, t.ex. vad gäller kroppsspråk. Detta kan handla om stel kroppshållning, utslätad ansiktsmimik, flackande blick och utbliven ögonkontakt. Skam får också individen att dra sig tillbaka och ta mindre plats. Skam kan också ”maskeras” på olika sätt via ”försvarsmekanismer”, t.ex. genom:

Skamlöshet: ett förnekande av skam genom maktuövning, förnedring, sexualisering eller objektifiering. Skammen projiceras på sätt över på den andre. Stark, ”ordlös” skam är plågsamt och frustrerande att bära på vilket kan leda till att den istället förläggs på andra.

Handlingsförlamning: att skjuta upp och dra sig tillbaka för att på så sätt undvika situationer som kan utlösa skam.

Kompensation: att kompensera för en svag självkänsla präglad av skam genom duktighet, framgång och uppbyggnad av en ”fasad”. Detta kan dock sällan döva en underliggande skamkänsla, utan snarare bygg upp en allt högre ”fallhöjd” i situationer där det inte går att leva upp till de höga kraven, d.v.s. då självkänslan kränks. En annan form för kompensation kan vara att ”spela pajas” eller vara ”klassens clown”.

I dagens populärkultur verkar ”självkänsloproblematik” och skam ofta vara underliggande drivkrafter. Underhållning i form av dokusåpor baserar t.ex. sig ofta på blottläggning, förnedring och avslöjanden.

I psykoterapi hanteras en skamproblematik t.ex. genom tekniker som syftar till ökad mentalisering (mer om detta här: https://mpsykologi.wordpress.com/2013/10/14/mentalisering-alexitymi-och-drogmissbruk/). Skam är en ”jag-fokuserad” affekt men i psykoterapin får individen möjlighet att utveckla en relation till sig själv, ”som till en annan”, och på så sätt få ett mer språkligt och moget förhållningssätt till känslolivet.

(Källa: Uro, Skårderud, 2006)

Det handlar inte alltid om depression. Om psykiatrisk diagnostik och missbruk

Psykiatrisk diagnostik kritiseras ofta för det stora överlappet som uppstår mellan diagnoser. T.ex. kan ofta överlapp ses mellan symptom på depression- och ångeststörningar. Diagnostiken har också kritiserats för en bristande prediktiv validitet, d.v.s. att en diagnos sällan leder till en tillförlitlig bedömning om huruvida behandlingen kommer få effekt. Detta beror i sin tur sannolikt på att diagnoskategorierna är så breda att de egentligen fångar upp en rad olika tillstånd i en och samma kategori. Ett exempel på detta är nedstämdhet utlöst av sorg och depression.

I en artikel ur New York Times diskuterades nyligen hur skamproblematik ofta missförstås som depression. Som tidigare nämnts är ju skamproblematik nästan ständigt närvarande hos individer med missbruk, i någon form. I artikeln diskuteras ett fall där en individ felaktigt diagnostiserats med depression och därefter genomgått långvarig behandling med olika former av psykoterapier och mediciner, dock utan någon påtaglig effekt. Till sist uppmärksammades istället en bakomliggande ”ordlös” skamproblematik, som i sin tur var kopplad till en otrygg anknytning till bl.a. en alkoholiserad förälder. Författaren (en psykoterapeut) beskriver hur detta medfört en ”emotionell ensamhet” och en sårbarhet som i förlägningen medfört självanklagan en upplevelse av ständiga personliga nederlag hos patienten. Det beskrivs också hur skammen blockerat andra känsloupplevelser som glädje och nyfikenhet och på så sätt en bristande förståelse för egna behov. Behandlingen gick i korta drag ut på upparbeta en medvetenhet om emotioner och kroppsliga upplevelser ”från grunden”, vilket på vägen också innebär en del sorgearbete kopplat till tidigare upplevelser av avvisning.

Det finns en risk att generaliseringar och för snabba bedömningar medför en felaktig behandling av depression och missbruk. Ofta är bilden komplex och allt för ”snabba lösningar” kan riskera och leda fram till nya upplevelser av misslyckanden för patienten.

(Källa: http://www.tidskriftenpsykoterapi.se/artiklar/dagenspsykiatri.htm; http://opinionator.blogs.nytimes.com/2015/03/10/its-not-always-depression/?_r=0)