Verkningar av amfetamin och metamfetamin

Amfetamin (speed, tjack, ice, MDMA) är den mest frekvent användna drogen efter cannabis. Metamfetamin och ecstasy är substanser som är nära besläktade med amfetamin. Amfetamin har under 1900-talet använts vid medicinsk behandling av fetma samt inom militären för ökad vakenhet.

Effekterna av amfetamin inträder snabbt efter intag och handlar om höjt stämningsläge, höjd självkänsla, pratsamhet, rastlöshet, stress/nervositet, yrsel, minskat sömnbehov och vidgade pupiller. På grund av den starkt centralstimulerande effekten ökar risken för hjärnblödning och hjärtinfarkt. Substansen syns på urinprov i cirka ett till två dygn efter intag.

På sikt reagerar kroppen med utmattning, inte minst på grund bristen på sömn. I det läget kan även nedstämdhet, ångest och psykostillstånd uppkomma. Om psykosen är primärt rusutlöst avklingar den oftast inom några dygn under stabilisering.

Vid amfetaminmissbruk är risken stor för att utveckla ett beroende. Detta på grund av det stora påslaget av signalsubstansen dopamin, ett ”belöningsämne”, som frisätts i hjärnan vid intag. Detta för med sig att annat i livet får allt mindre betydelse jämfört med själva rusupplevelsen. En fastlåsningseffekt inträder på så sätt (mer om detta i tidigare blogginlägg om ”wanting och liking”).

(Källa: http://www.ung.no/rusmidler)

Missbruk och beroende av opiater

Opiater har sedan tusentals år använts inom folkmedicinen som smärtstillande; då något man utvann ur opiumvallmon.

Opiater kommer i många former, oftast som smärtstillande tabletter, s.k. analgetika (t.ex. Citodon, Tramadol, Dexofen, Kodein, Morfin). Heroin är känt som den kanske mest potenta av alla droger och är något som många provar sent i en missbrukskarrär.

Till de direkta psykiska verkningarna hör välbehag, nedsatt självkritik, likgiltighet inför livets svårigheter, minskad hunger och smärta. Andra direkta effekter kan vara rastlöshet, trötthet och illamående. Vid större doser kan användaren få svårare att andas, pupillerna minskar i storlek och kroppstemperaturen sjunker. Överdoseringar är livsfarliga då andningen helt kan avstanna.

En ”medeldos” har en verkningstid på cirka fem timmar och finns i kroppen i cirka 3-4 dygn.

Långtidsverkningar av opiater leder ofta till trötthet, minskad uthållighet, emotionell instabilitet och svårigheter att aktivera sig. Toleransutvecklingen är snabb vilket ställer krav på ständigt högre doser. Abstinenserna vid utebliven dos är starka och kan handla om ångest, oro, illamående, feber, höjd puls o.s.v. På grund av styrkan i abstinenserna kan brukaren ofta bli desperat i att få tillgång till ny dos. Abstinenserna avklingar efter cirka 10-20 dagar.

Substitutionsbehandling med Subutex och Metadon har visat sig kunna minska dödligheten bland opiatberoende. Medicinerna är utformade på ett sådant sätt att de fysiska abstinenserna uteblir samtidigt som ruseffekten är lägre jämfört med heroin.

(Källa: http://www.ung.no/rusmidler)

Verkningar av kokain

Kokain utvinns ur en sydamerikansk bladväxt, kokaplantan, och har sedan hundratals år använts för dess centralstimulerande verkan. I mitten på 1800-talet lyckades man för första gången isolera den aktiva substansen ur växten.

Under 1980-talet sköt kokainmissbruket i höjden, inte minst inom exklusiva kretsar i samhället. Med åren har missbruk av kokain nått lägre samhällsskikt, främst via crackkokain, en billigare variant som snabbt kan produceras. Kokain kan både sniffas och injiceras medan crackkokain röks.

Ruset är kortvarigt och varar under max en timmes tid, än kortare för crackkokain. Kokainet bryts snabbt ner i kroppen och syns som regel ej i urinprov efter 1,5 dygn efter intag.

Till de direkta effekterna hör ökad energi, vakenhet, ökad uppmärksamhet, minskat behov för sömn och mat, ökad puls/blodtryck, vidgade pupiller och rastlöshet. Vid överdoseringar kan hallucinationer, paranoia och ångest uppkomma. Behandling vid överdosering sker främst med hjälp av bensodiazepiner, något som för övrigt ofta används som ”självmedicinering” efter en period av kokainmissbruk.

Till långtidsverkningar av kokain hör irritabilitet, sömnlöshet, misstänksamhet, hallucinos och paranoia. Dessa liknar i stort de effekter som sker efter en längre tids amfetaminmissbruk.

Kokain är en av de mest beroendeframkallande drogerna. Toleransökningen är dessutom ofta liten.

Avrusning efter en längre tids kokainmissbruk sker i tre steg. Under det första steget (40 timmar efter sista intag) sker en slags ”crash” förknippad med ångest och stark nedstämdhet, ibland även med självmordstankar. Efter ett till fyra dygn lättare depressiongraden och efter cirka en till två veckor är läget än mer normaliserat.

(Källa: http://www.ung.no/rusmidler)

Medberoende (II)

Tommy Hellsten beskriver i sin bok Flodhästen i Vardagsrummet medberoende som fenomen. Han ger följande definition:

”Medberoende kan beskrivas som ett tillstånd som uppstår när en människa lever i närheten av en stark företeelse (exvs. familjemedlem/partner som missbrukar) och inte är i stånd till att bearbeta detta till att integreras i personligheten, men istället anpassar sig till det.”

Tecken på att man befinner sig rollen som medberoende kan vara:

- stark upplevelse av att styras utifrån

- bristande tillit i nära relationer

- svag självkänsla, liten kontakt med det egna känslolivet

- prestationskrav (som följd av svag självkänsla)

- tendens till social isolering

- somatisering, utveckling av fysiska symptom som konsekvens av långvarig psykisk stress

I medberoendet finns som tidigare skrivits ett ”möjliggörande” av ett fortsatt missbruk. Hjälp från anhöriga får endast verkan under förutsättningen att den missbrukande personen själv har motivation till att avsluta missbruket. I annat fall finns en risk att missbrukaren medvetet eller omedvetet använder den närstående för att vidmakthålla missbruket.

(Källa: Tommy Hellsten, Flodhästen i Vardagsrummet)

Vad ligger i begreppet medberoende?

Medberoende är ett begrepp som genom åren urvattnats via populärpsykologi och självhjälpslitteratur. Vad ligger egentligen i begreppet?

Medberoende betecknar ett dysfunktionellt sätt att fungera i nära relationer där en partner (eller familjemedlem) missbrukar. Det kan handla om gränsdragningssvårigheter, överdriven ansvarskänsla, en tendens till att tillgodose andras behov och undertrycka de egna. I det hela finns även ett element av förnekelse, d.v.s. att individen inte är medveten om sin roll eller omfattningen av partnerns missbruk.

I medberoendet finns ett ”möjliggörande” av ett vidare missbruk hos partnern. Detta är som regel inte föregånget av en medveten intention. Ett exmpel på detta kan vara försök att hålla partnerns missbruk dolt för omvärlden, att bevara en gemensam ”hemlighet”.

I forskningen kring medberoende skiljer man på primärt och sekundärt medberoende. Vid ett primärt medberoende finns dessa drag ofta med sedan barndomen, ett sätta att fungera personlighetsmässigt. Detta kan i vuxen ålder leda till att individen mer eller mindre omedvetet söker relationer till en partner som missbrukar. Vid ett sekundärt medberoende uppkommer medberoende som beteende först när en partner hamnat i ett missbruk.

Begreppet har kritiserats för att patologisera kvinnors utsatta roll i förhållande till alkoholiserade män.

(Källa: Linda L Stafford, Is codependency a meaningful concept?, Issues in Mental Health Nursing, 2001)

Missbrukarpersonligheten (V)

Begreppet ”missbrukarpersonlighet” används som tidigare nämts inom 12-stegsrörelsen för att beskriva och skapa förståelse kring hur ett beroende uppstår. Man gör en mer tolkande beskrivning av detta än jämfört med strikt beteendeinriktad teori. På detta sätt försöker man fånga själva upplevelsen av att utveckla ett långvarigt missbruk.

Nakken beskriver i sin Jaget och Missbrukaren bakgrundsfaktorer till missbruk- och beroende och hur detta ibland kan förläggas till tidig familjedynamik. Här diskuterar Nakken den så kallade ”skambaserade familjen”. Med detta avses en familjedynamik där inget är gott nog, där idealen är höga – ofta perfektionistiska, och hur det parallellt med detta finns en tystnad inför känslor och affekter. Roten till en sådan tystnad kan kopplas till just affekten skam. Med detta menas skam inför sårbarhet, att visa känslor och att visa sig som ”svag”. För individen som växer upp i en sådan dynamik kan detta innebära känslor av att vara ”dålig”, svag och liten. I förlängningen kan barnet även ta på sig ett slags ansvar inför att bibehålla tystnaden, en livsstil som handlar om att dölja känslor av skam och otillräcklighet. Kulturkrockar kan uppstå i mötet med andra mer friska familjer, där man är mer öppen för att prata om känslolivet.

En sådan familjedynamik kan anlägga en grund för en ”missbrukarpersonlighet” där ruset blir en ”lösning” och ett mer levande sätt att vara. Ruset kan på så sätt bli en genväg till kontakt med känslolivet.

(Källa: Craig Nakken, Jaget och Missbrukaren)

Behandling vid kombinerad ADHD och missbruk

I en artikel ur tidskriften Alkohol och Narkotika från förra året intervjuas Maia Kostenius, psykolog och forskare på Karolinska Institutet kring sambanden mellan ADHD och missbruk. Nedan följer en kort sammanfattning.

Det är väl belagt att ADHD innebär ökad risk för missbruk- och beroendeproblematik. Även omvänt har många individer med sådan problematik ADHD. Metastudier visar att cirka 25% av alla missbrukspatienter uppfyller kriterier för ADHD.

Vid diganostisering av ADHD behöver behandlande läkare/psykolog lägga särskild vikt vid att skilja ut ADHD-symptom från eventuella kroniska effekter av missbruk.

Man har kontaterat att personer med ADHD och beroendeproblematik utvecklar missbruket tidigare i ålder, använder flera droger och i högre doser jämfört med individer utan ADHD. Återfallsrisken är dessutom högre för dessa individer efter en period av rusfrihet.

Ofta betecknas missbruket hos ADHD-patienter som en självmedicinering. Detta är troligtvis att förenkla sambandet något. Ofta är bakgrunden till att man hamnar i missbruk högst individuell, även hos ADHD-patienter. Exempelvis kan det handla om ett impulsivt beteende, där man provar fler droger i högre doser och på så sätt utvecklar ett beroende. En annan förklaring har att göra med det utanförskap ADHD-patienter kan uppleva, något som i sig är en riskfaktor för missbruk. ADHD-gruppen är mycket heterogen varför det blir svårt att generalisera utifrån den. Vissa individer har mer av uppmärksamhetssvik, andra är mer impulsiva.

Det hävdas tidvis att ADHD-patienter med kombinerade missbruksproblem ej bör sättas in på medicinering på grund av risk för återfall. Det finns emellertid inga forskningsmässiga belägg för att detta skulle vara fallet. Man bör även ta med i beräkningen att amfetamin ofta kan vara cirka 100 gånger mer potent än metylfenidat. Man kan istället resonera att tidig insättning av medicinering kan minska risken för missbruk, t.ex. via minskat impulsivt beteende. Viktigt att poängtera är emellertid att ett piller i själv inte är tillräckligt som behandling, utan bör kombineras med stöd via samtal, enskilt eller i grupp.

Man har inte sett att ADHD-patienter föredrar en viss drog utan missbruket förefaller vara jämt fördelat över olika droger.

Källa: Tidskriften A&N (CAN), ”Det räcker inte med ett piller”